Jocke

Hanna (Katia Winter) närmare sig 40-strecket och hennes liv raseras när hon vill skaffa ett barn till men hennes sambo (Jesper Zuschlag) vill göra slut. Hon säger upp sig från sitt högpresterande jobb och börjar låta "fittan styra" som hennes nyfunna väninna präntar in i henne likt ett mantra. En lång, snårig väg för att hitta hem igen tar sin början.

 

 

 

 

 

Året jag slutade prestera och började onanera får man ändå ge den har inte bara en av det längsta men också en av det här årets absolut bästa och mest lockande titlar. Och Katia Winter är som alltid skitbra och jag vill även lyfta debutanten Vera Carlbom som har en riktigt härlig och naturlig energi som den frisläppta YOLO-själen Liv. Men ungefär där tar väl även mina lovord slut, tyvärr. Året jag slutade prestera och började onanera, som naturligtvis är baserad på en best seller-bok, är det där klassiska exemplet på när en svensk dramakomedi varken lyckas med dramat eller komedin, eller att balansera dem båda mot varandra. Jag tror att en av anledningarna till att svenska dramakomedier har svårare att lyckas är att dem är just svenska. Låt mig förklara; om vi ser en dramakomedi från ett annat land t.ex. USA så har vi inte samma vetskap om hur samhället och människorna fungerar och kan därför lättare köpa eller se förbi orimligheter som porträtteras till förmån för de komiska delarna av berättelsen. När en film utspelar sig i Sverige så vet vi hur både vårt samhälle och svenskar fungerar, på ett generellt plan. Det blir därför svårare för en dramakomedi att förvränga delar av berättelsen för att nå fram med komedin om man fortfarande vill behålla någon form av realism till förmån för dramat. Det är också i grunden svårt att balansera just drama och komedi, så att den ena inte förtar den andra. Att dramat inte tas på allvar eller att komedin ses för plump i förhållande till det allvarliga.

   Jag skulle här säga att det i Året jag slutade prestera och började onanera är dramat som får ta mest stryk, för komedin funkar övervägande ofta ändå. Den kanske mest lyckade delen av komedin trots ovan analys är att huvudpersonen Hannas nya väninna Liv har ett nytt jobb varje gång vi stötet på henne vilket egentligen borde vara ganska orimligt men det funkar, för det är tillräckligt kul helt enkelt, och för att man lyckas bygga upp karaktären Liv som att det är en självklarhet att hon både byter jobb och lyckas få ett nytt från en dag till en annan. Liv är en sorst kanalisering av den lössläppta, frigjorda "släpp fittan fri"-mentaliteten som är något av filmens andemening. Dock bara till en gräns, och även här har vi något som bär emot med filmen.

 

Missförstå mig rätt; jag förstår att jag som man inte är den primära målgruppen utan att den riktar sig till kvinnor och tematiken handlar om kvinnlig frigörelse, att inte känna pressen att prestera hela tiden utan nöja sig med att vara på samma nivå som sina halvdana manliga kollegor som ändå får ryggdunk och credd av chefen. Att inte ta för stort ansvar för hemmet och att det inte ska ligga på kvinnans axlar att hushållet håller ihop. Det handlar om att upptäcka sin egen, egoistiska väg till njutning och tillfredställelse; att börja onanera. Att landa i sin rätt till onani och att inte skämmas för att man gör det. Och här gör filmen faktiskt ett bra jobb, större delen av sin speltid, och det är också något jag stöttar och gillar med den. Problemet är bara att hela den här upplevelsen är en fas.

    Visst, Hanna svävar ut i en frigörelse med one-night-stands och självtillfredställelse hemma på soffan men i slutet av dagen inser hon att hennes plats ändå är vid sin mans sida och hon går även tillbaka till sitt gamla jobb, men varvar ner för att kunna spendera mer tid med att ta hand om deras barn. Och återigen; missförstå mig rätt. Jag ser inget fel i att en mamma prioriterar att kunna umgås mer med sitt barn men som helhet landar ändå filmen i en konservativ berättartradition av att det är okej att som kvinna "leva ut" så länge du i slutet av dagen inser att det bästa ändå är att du formar dig efter en man, och samhällets syn på hur man ska vara, och att din man inte behöver förändra sig på något sätt alls. Det är väl ändå kvinnans ansvar att en relation fungerar? Eller hur?