Jocke

Martin (Caleb Landry Jones) är en ung man som av omvärlden - och sin egen mor - ses som en enstöring och störd i huvudet. Vi får följa Martin genom ständiga motgångar som leder fram till en av de mörkaste dagarna i Australiens historia då han klev in på en restaurang i Port Arthur och sköt ihjäl 35 personer och skadade 23, samt sköt ihjäl ett äldre par i deras hem...

 

 

 

 

Nitram - Martin baklänges, ett öknamn som förföljt huvudpersonen sedan skoltiden - är som ni redan förstått baserad på verkliga händelser, närmare bestämt på Martin Bryant som 1996 begick vad som än idag är Australiens värsta masskjutning och som ledde till att landet skärpte sina vapenlagar. Jag är ska sägas inte jätteinsatt i händelsen eller Martin Bryant men efter lite snabb googling så verkar det som att filmen i vanlig ordning i stora drag håller sig till verkligheten men också tar sig ordentliga friheter, ofta till det sämre tyvärr. Faktum är att vad jag lärde mig om Martin och händelseförloppet på min 5 minuters googling var mer intressant än vad som presenterades för mig på 112 minuter på vita duken.

 

I filmen möter vi Martin som är en enstöring med någon form av kognitivt nedsatt förmåga som bor hemma hos sina föräldrar och som gillar att leka med smällare och luftgevär. Han stryker runt i grannskapet och erbjuder sina tjänster att klippa gräs. En dag erbjuder han sina tjänster åt den bohemiske äldre damen Helen (Essie Davis) som lever i ett nedgånget mansion tillsammans med sina många hundar som Martin även erbjuder sig att rasta åt henne. De bildar en form av otydlig relation och Martin flyttar in hos Helen. När Helen dör ärver Martin hela hennes förmögenhet och huset. På hemmafronten har Martin sin mamma (Judy Davis) som inte direkt döljer sitt förakt mot honom, och sin önskan att han bara ska vara normal, och en tofflande fader (Anthony LaPaglia) som gör sitt bästa att ursäkta Martins alla egenheter. Fadern har även sina ögon instället på att köpa en gård och göra om det till ett Bed & Breakfast som Martin ska få hjälpa honom driva. När fadern samlat ihop pengarna som behövs har någon annan kommit in och lagt ett högre bud på gården utan att mäklaren meddelat honom. Martin ser sin fader falla ner i en djup depression till följd av detta. Detta - och en rad andra händelser - är vad som leder fram till Martins beslut att köpa på sig en hög oregistrerade automatvapen och mörda det äldre par som köpt gården hans far velat köpa och även random gäster på ett café som hämnd mot ett samhälle som inte gjort annat än att skratta åt och förnedra honom.

   I stor drag håller sig alltså filmen till det faktiska händelseförloppet och det faktiska omständigheterna men dels har man sållat bort och ändra på många intressanta bitar och man har även en dramaturgi och tempo där man precis när en scen börjar bli intressant och verkar komma någon vart på djupet så hoppar man vidare till nästa och det är till och med som om den föregående scenen aldrig hänt. Filmen har även ett manus som även om det på riktigt verkar tro att det är djupt och analyserande inte kommer mycket djupare än en vattenpöl under skinnet på någon karaktär och som resulterar i att även om samtliga skådespelare gör sitt absolut bästa så lyckas man inte framställa annat än tunna schabloner. Och det är verkligen synd.

 

Nitram hade kunnat vara något riktigt bra. Den hade alla förutsättningar för att göra en nutidsaktuell och djupgående analys av "ensamvargarna" och hur det kan gå så snett som det gör. Man skulle kunna, om man är väldigt, väldigt snäll - och jag har även funderat kring detta perspektiv i cirka en vecka sedan jag såg filmen - hävda att filmen skildrar ensamvargen från ett utifrånperspektiv och att problemet är att vi aldrig tar oss just tiden att komma dem in på djupet, men efter noga övervägande känns det verkligen inte så. Det känns som att regissören Justin Kurzel och manusförfattaren Shaun Grant tror att dom här gjort en djupanalysernade character study som går bortom sensationsjournalistika löpsedlar, men det har man inte. Inte alls.