Idag för ett år sedan åkte jag till Linköping med förhoppningen av att enbart kunna göra en lättare operation och ta bort cancern helt. Men nej ingen operation, tumören var för stor. Allt kom som en chock, dom sa ju att det "bara" var att plocka bort. Det kändes som livet stannade upp. En sommar med strålning och cellgifter..

Att ringa samtalet till mina döttrar var otroligt jobbigt. 

Allt brast, tårarna rann, fann inga ord.

Det är den tuffaste resan jag någonsin varit med om hitintills. Känslan av maktlöshet att inte orka stötta mina älskade barn, min familj. En kamp som tog oerhört hårt på kroppen, minnet, och själen. Och jag måste skynda långsamt och låta tiden ha sin gång.

Idag ser jag på livet på ett annat sätt.

Jag försöker vara här och nu.

Jag tänker och gör saker som är bäst för mig och mina närmsta i den mån av ork jag har.

Utan mina barn, min familj, mina vänner så hade nog livet tagit en annan väg.

Men med alla dessa omkring mig så fick jag styrkan att orka.

Det finns saker omkring mig och vissa dagar som gör att livet känns tungt, ibland i flera dagar, och ibland bara kort för en stund.

Men jag fortsätter att kämpa.

Tack älskade ni som funnits vid min sida❤️

// C