Vägen Tillbaka - En hjärnoperation senare

Jag har behövt ta några dagar väg från bloggen för att tänka igenom saker och ting ordentligt.

De senaste månaderna har varit väldigt mycket upp och ner och de senaste två veckorna väldigt omtumlande. Jag har de senaste dagarna fått rannsaka mig själv och verkligen inse saker och ting och det har varit tungt för mitt psyke och spätt på ett depressivt bipolärt skov som redan var på gång.

 

När jag låg på sjukhuset senast och läkaren med allvarlig blick kom in i rummet och sa att "Du har inte bara en blodpropp i benet, du har dem även i båda lungorna, flera stycken, det är allvarligt." så slogs liksom marken bort under mina fötter för en stund. Det är oerhört obehagligt att veta att du har en sjukdom som du faktiskt kan dö av om den inte behandlas. Och jag är ju den som oftast vill vara positiv i alla lägen, men just nu är det svårt. När jag fick min diabetesdiagnos så kändes det orättvist, men detta känns mer än orättvist när jag har kämpat så med min hälsa, man har nästan tyckt synd om sig själv och sådan vill jag inte vara, och det är en sorg jag går omkring med nu, att jag inte kan vara så positiv som jag vill vara. Allt känns bara tungt och jag är trött hela tiden. Jag får inte träna som det var planerat p.g.a. riskerna, jag får knappt göra något annat än att vila just nu och bara gå lite grann.

Jag kommer att få extra insatser från LSS för att jag under en period inte kommer att klara av alla dagliga sysslor helt på egen hand eftersom embiolin är så pass allvarlig, under ca ett halvår framåt kommer det att vara så här. Jag känner mig oduglig när jag inte klarar av saker själv. Och så vill jag inte känna. Men jag är samtidigt oerhört tacksam för att hjälpen finns att tillgå. Jag är tacksam för min underbara pojkvän och lillebror med familj samt min egen biologiska familj som stöttar mig i detta.

Men kontentan av det hela är just sorgekänslan, sorgen jag känner över att jag inte kan vara så positiv som jag önskar att vara. Och jag är rädd. Rädd att någonting ska hända, rädd att hamna på sjukhuset igen, rädd att kanske bli ännu sjukare. Att ta sprutor i magen varje dag är inte bara smärtsamt fysiskt utan även en ständig påminnelse om hur sjuk man faktiskt är. Men samtidigt finns ett litet jävlar anamma i mig, jag tänker inte dö av en sån här grej och absolut inte nu. I nuläget är det allvarligt men stabilt, men det kommer finnas en risk för att det blir värre ett tag till och det är det som är så läskigt.
Vi hoppas nu på det bästa med den behandlingen jag får. Men jag vet inte hur den här ångesten och sorgekänslan ska gå att hantera riktigt, jag vill inte vara den som tycker synd om mig själv.

Jag vill vara den positiva Challizz som jag för det mesta brukar vara. Men jag tänker inte ge mig.

 

Jag vill jättegärna vända mig till er nu. Har ni känt det så här eller råkat ut för något liknande? Vad gör ni när ni känner er nedgågna? Har ni några tips på hur man hanterar det? Jag är tacksam för alla svar. Och så vill jag säga ENORMT mycket tack till er alla fina som finns kvar här och på mina andra sociala medier som stöttar mig och är så gulliga mot mig. NI betyder.