Vägen Tillbaka - En hjärnoperation senare

Plattformen har legat nere ett bra tag, men nu är jag i alla fall tillbaka igen, nu när saker funkar igen.

 

Som ni alla vet så har jag pratat en hel del om mitt psykiska mående på senaste tiden, och det kommer jag att fortsätta med, för jag tycker det är viktigt att föra fram hur det faktiskt kan se ut för väldigt många, att livet inte alltid bara är bra eller dåligt, svart eller vitt, utan att det kan faktiskt vara både och.

Många verkar tro att antingen såm lever man det klassiska influencerlivet - det liv som vi får ta del av utåt sett rättare sagt - eller så lever man som en klassisk Svensson eller rent av miserabelt. Folk verkar inte förstå att liv kan bestå i kontraster. Så som mitt liv gör. Jag är ingenting av de nyss tre nämnda alternativen, jag är varken influencer, rik, Svensson eller totalt nedgången i skiten, jag hamnar någonstans mitt emellan alla dessa, möjligen åt det mindre rika hållet då min nuvarande inkomst inte är sjukt hög i och med att den kommer från sjukersättning, men jag får det ändå att gå runt somehow.

Men trots att jag är långt ifrån rik eller har en medelinkomst så har jag så otroligt mycket att vara tacksam för i mitt liv. Jag har mina underbara djur, världens mest fantastiska pojkvän, familj och lillebror, en rolig sysselsättning, d.v.s. skolan, jag har möjlighet att utöva mina intressen, jag har fina vänner som är både offentliga och icke-offentliga personer från världens alla hörn, jag har fina släktingar som stöttar mig i allt vad jag tar mig för, jag har möjlighet att utveckla de talanger jag har på mer än ett sätt, jag har en fin lägenhet där jag bor med min älskade katt, kan eller har man rätt att begära mer egentligen? Varför har jag ångest? Vad är det jag egentligen oroar mig för? Jag vet inte.
Det jag vet är att det tär på mig. Jag har så mycket att vara tacksam för, men ändå önskar jag mer och jag får ångest över det och annat som jag egentligen inte kan sätta fingret på. Fick jag verkligen drömma fritt hade jag levt lite som Helen Torsgården gör - minus barn - och kanske haft min egen Art Studio och skrivit en massa artiklar och böcker vid sidan av, kanske tillsammans med Babe i framtiden. Men samtidigt vet jag inte om jag skulle föredra att bo centralt inne i Stockholm, men förmodligen inte.

Jag vet inte varför jag har en sån ångest kring livet, men det är fruktansvärt utmattande mentalt.
Jag kände bara att jag behövde skriva av mig lite grann, men nu är det sent och dags att sova.

Vi hörs snart igen.