🍁🍁🍁 En ny vecka väntar 🍁🍁🍁

 Så var helgen över i ett nafs. Idag både regn, åska och sol. Tänka sig åska i slutet på oktober det är ju inte så vanligt  men vi har fortfarande varmt ca 14 grader.

Dagen har varit lugn med lite tvättande och pyssel. Kollar mitt hjärta och försöker röra på dessa vidrigt värkande ben och höfter då det är det bästa om än det bara gör ont nu 24/7. I ärlighetens namn har jag nog aldrig haft sådan galen värk som detta usch. Än har inga svar av röntgen kommit så hoppas på nu i veckan. Jag försöker göra mina rörelser för höfterna men nösses benen är så magra och tappat så mycke muskler att det är lite otäckt. Omfång över knä 38 cm det är 10 cm mindre och väldigt tunt. 

Det är en fullspäckad vecka som väntar med min rehab för utbrändheten, nytt EKG, prover i massor, lungkoll etc. Ja detta hade man ju verkligen kunnat vara utan känner jag å andra sidan  har jag ju haft detta HUR LÄNGE?  Rejält irriterad att ingen ens sagt nått usch. Finns det nån/nått man kan lite på längre kan man ju undra? Det mesta är falskt  tycker jag.  Vad har hänt med människorna ? Är världen så kass idag att man måste vara falsk, sätta dit andra och annan skit för att må bra? 🤔 Varför kan man inte hjälpa i stället  och ge positiv energi om nån har det tufft det ger ju så mycket tillbaka . Näe fyfarao säger jag aldrig mer .

Fick också veta att mammas bästa väninna och kusin avlidit nu 3  oktober.  Vi som pratat så mycket dessa 5 år sedan mamma gick bort . Finns inte så många kvar nu känns det som vilket är lite skrämmande. Så tänder ett ljus för dig Laila och hoppas du fått frid nu och slipper allt ont ❤

Jag hoppas ni alla funnit varann där uppe i landet bakom molnen❤  Och med alla er som gått före kan jag nog garanterat tro ni har det toppen för ni är ett gott gäng nu❤

Idag stod jag här och kollade på bland det sista bilder jag tog av älskade pappa innan han blev sådär frånvarande. Vi var ute på promenad i rullstolen i våras och tog oss en varsin cigg han och jag.  Det var nog sista gången nästan vi kunde prata med varann någorlunda normalt innan alzheimern tog sitt grepp.  Också sista gångerna pappa skratttade så där som han alltid gjorde när vi skämtade och så. Har fotografiet i mitt sovrum  och kollar ofta på det och sveps bort på nått vis som att näe det är inte sant,  de är inte borta. Samtidigt som faktum slår till igen och man inser att det är över 1 år sedan vi sågs nu pappa och jag och 5 år sedan mamma och jag pratade sista gången.  I samma stund kommer känslan att det är inte klokt att vi inte mer ska ses här i jordelivet,  aldrig mer och då gör det så där ont som det gjorde den dagen de gick över till andra sidan😭 Plus denna vidriga ensamhet som det blev när de lämnade.  Att aldrig mer här ha dem som man kunde lita på i vått och torrt, de som alltid fanns där för en vad som än hände.  TRYGGHETEN i livet❤ Den är verkligen helt borta och det är läskigt att vara utan tycker jag 😢 

❤❤❤❤❤❤❤❤

❤❤❤❤❤❤❤❤

Ja livet är märkligt. 

I skrivande stund blåser det halv storm ute och jag ska se Tunna blå linjen på TV.  Sedan väntar sängen och en ny vecka. 

Med det säger jag natti natt och på återhörande😘❤