Gökungen
Årets trettiofemte bok blev Gökungen av Camilla Läckberg som ges ut av Bokförlaget Forum och det är den elfte delen i serien om Erica Falck och Patrik Hedström i Fjällbacka och Tanumshede.
Precis som i alla tidigare böcker så finns det ett spår som går bakåt i tiden och i boken innan denna, Häxan, var sidospåret tillbaka till 1600-talet. Och i den här åker vi tillbaka till 1980. Och här måste jag börja med att säga att jag är så imponerad och ödmjuk inför dom delarna av boken, hur det beskrivs, vilka ord som används och hur rimligt den karaktären beskrivs. Det är transkvinnan Lola och hennes dotter Pytte som är i centrum i dåtiden, en liten familj som blev brutalt mördade och sen brann inne. Och det är något extra med beskrivningarna av Lola och hennes liv, det är varken sensationslystet, exotiskt eller orimligt. Utan Erica tar sig an det fallet med respekt och vördad, vilket lyser igenom i Läckbergs ord.
Och det känns extra bra att det är en så pass stor och internationell framgång som har en transperson som karaktär och det görs så pass snyggt och respektfullt <3 Tror det kan komma att betyda mycket för många och dom som inte kan så mycket om ämnet kommer att lära sig desto mer <333
Tillbaka till Fjällbacka och nutid – en känd fotograf hittas brutalt mördad och Patrick med kollegor får fullt upp med att lösa fallet. Men bara efter några dagar får dom ett nytt, brutalt fall som äger rum i Nobelpris-tippade Henning Bauers hem. Och ganska snabbt blir det tydligt att det kan finnas gemensamma nämnare mellan dåtiden och nutiden där Erica och Patrick har olika information och uppfattningar om vad som kan ha hänt.
Denna bok var nästan hälften så kort som Häxan och det var helt ok, det var mycket som hanns med under dessa 350 sidor och jag hade absolut ingen aning om vad som kunde ha hänt = bra underhållning när man misstänker allt och alla.
Läs gärna serien i rätt ordning, även fast det går att läsa dom var för sig. Det ger ju något extra att plöja böckerna efter varandra.