Brynäs Juniorer

 

 

Kort efter den tunga finalförlusten mot Djurgården fick J18-spelarna Linus Hemström och Theo Lindstein svida om till Tre Kronor-tröjorna och inta U18-VM i Tyskland. Den 18-åriga forwarden och 17-åriga backen fick bara några dagar på sig att ladda om för onsdagen 13 april samlades man för att åka söderut och tio dagar senare kom premiärmatchen mot Lettland.  

 

– Det gick ganska fort att släppa förlusten ändå och man kände att man ville ta revansch direkt för andraplatsen i SM, säger Linus Hemström. 

 

Lördagen 23 april bjöd därefter på premiärmöte med Lettland och de svenska nerverna lyste igenom då man förlorade med uddamålet 3–2. Där och då trodde nog ingen på att blågult skulle ta någon medalj i mästerskapet, trots en stark 04-kull med inslag av 05-spelare. 

 

– Det gick så jäkla fort i den matchen, säger Theo Lindstein, en av två 05:or i truppen. Vi hade många lägen men vi fick inte in puckarna, och de gjorde mål i powerplay, så då blev man väl också lite nervös när de tog ledningen. Vi kunde liksom kvittera och så tog de ledningen igen. Jag tycker inte att vi spelade så bra. 

 

Men man repade sig snabbt till nästa gruppspelsmatch, då Schweiz stod på andra sidan, och då blev det istället en mycket övertygande seger med 6-2 efter många fina prestationer. 

 

 

Laget bjöd också på ett styrkebesked när man besegrade erkänt starka Finland med 4–3 i den avslutande matchen och man knep därför även förstaplatsen i gruppen, vilket gav kvartsfinal mot Tyskland istället för Kanada. 

 

– Det var ju tur för oss att Schweiz vann mot Lettland i deras match innan vår sista, för om Lettland hade vunnit den så hade vi blivit tvåa och fått möta Kanada, kommenterar Theo Lindstein. Och det var en jäkla tur, egentligen, även om jag tror att vi hade vunnit mot Kanada också. 

 

Som väntat seglade man igenom kvarten (7–1 blev resultatet) och när Finland vände 3–5 till 6–5 mot Kanada fick Småkronorna ett nytt möte med grannarna i öst i semifinalen. I en mycket spännande match, som avgjordes i slutminuten då Sverige spelade powerplay, tog man sig vidare till final mot förhandsfavoriterna USA. 

 

– Det var ju en jämn match även den gången mot Finland, som det typ alltid är, kommenterar Lindstein semifinalen. 

 

– Vi har ju mött Finland x antal gånger med landslaget genom åren, liksom, med i princip samma spelare och det har alltid varit jämnt och tufft mot dem, fyller Linus Hemström i. Men det var riktigt skönt att slå dem igen. 

 

Finalen började sedan också precis som många hade väntat sig. USA kom ut starkt redan från start och hade ledningen efter bara två och en halv minut efter en riktig anstormning mot Hugo Hävelid i det svenska målet. 

 

– Då kände man "shit, kommer det att fortsätta så här?", säger Theo Lindstein om inledningen på matchen. Men sedan gör vi 1–1 och tar ledningen med 2–1...

 

– När vi gjorde 2–1, då kände jag att "nu tar vi det", flikar Linus Hemström in. 

 

– Nja, när vi gjorde 4–2 så kände jag att det kunde gå vägen, och vi hade ju lägen på att göra 5–2 också, men det gick ju vägen till slut, fortsätter Lindstein. Sista minuterna höll man ju på att skita på sig och man stod ju typ och skakade i båset. 

 

De där sista minuterna ja... Med tre och en halv minut kvar har Sverige ledningen med 5–3 och drar på sig en utvisning, varpå USA gör 5–4. Mindre än tre minuter kvar alltså och trots att Sverige skapar lägen så ligger stort fokus på det defensiva arbetet och Hugo Hävelid mellan stolparna i detta skede. USA tar timeout med minuten kvar och plockar målvakten, varpå pucken landar hos turneringens poängkung, Jonathan Lekkerimäki, som lägger in den i tom kasse och med ställningen 6–4 och 30 sekunder kvar var VM-guldet säkrat. 

 

– Vi spelar väl inte jättebra hockey i finalen men vi gör mål på de chanser vi får och försvarar oss riktigt bra samtidigt som Hävelid är jävligt bra, säger Theo Lindstein. Över 60 minuter kan man ju knappast säga att vi gör en dålig match. Det är lite kul att jämföra, för efter matchen mot Lettland så skrevs det om att vi var den sämsta årgången på länge och sedan en vecka senare har vi vunnit guld. Vi svarade ju verkligen tillbaka i alla fall. 

 

Sedan var det en, lite omtalat, stökig sista tid av matchen då det skulle kollas diverse utvisningar och vad som skulle ha varit en tid för Sverige att få fira och åka ut på isen blev istället rörig och med massvis av spelare i utvisningsbåset. Backen Theo Lindstein fick till exempel ersätta Calle Odelius, då han blödde för mycket, och Brynäsbacken fick därmed lite speltid i matchen. 

 

– Ja, jag fick ju sitta i utvisningsbåset i slutet, kommenterar Lindstein. Han fick inte sitta av utvisningen själv och därför fick jag typ tre sekunders speltid. 

 

– Du fick ju i alla fall vara på isen, skrattar Linus Hemström. 

 

– Ja, men de skulle ju hålla på och kolla en massa också och det tog sådan jäkla tid. Det var liksom tre sekunder kvar, säger Lindstein. Det var ju i USA:s zon också så det var inte så att de skulle ha gjort mål på tre sekunder. Det känns onödigt, men det ska väl vara rätt ändå. 

 

– Men det var en jävla känsla att slänga av sig hjälm och handskar och åka ut på isen. Det är ett minne för livet och ett av de coolaste och sjukaste ögonblicken man varit med om. 

 

 

– Ja, den ligger hemma i bokhyllan, säger Lindstein. 

 

– Jag la min på rummet någonstans, säger Hemström.