Rent ordbajseri från botten av mitt hjärta, med lite hjälp från min hjärna. Det är mitt gift, att låta fingrarna dansa längs med tangenterna. Tillsammans formar de meningar som hjälper mig i mitt liv. Ord får mina dagar att växa i lycka. Dem och mina två fina döttrar , sambo och tre bonusdöttrar. En 50 plussare med glimten i ögat och kärlek för så mycket.
Ibland är allt bara fantastiskt . Men som precis med alla motsättningar i livet så är också allting ibland bara ren skit. Jag har haft turen , styrkan och förmågan att vara på en bergsklättring uppåt länge nu . Jag har skuttat uppför , i typ
sockiplast , tuggandes tuggummi med björnen Baloo’s ljuva sångstämma i öronen.. "var nöjd med allt som livet ger "... osv . Jag har haft ett fokus och en målbild över hur min resa efter cancer skall se ut som varit lite av en baggis. Jag har
tom haft lite svårt att förstå hur andra kvinnor med samma historia uttalat sig på sociala medier kring ett ledsamt mående , som jag verkligen inte sett skymten av . Jag är ju frisk . De är ju friska . Jag skäms lite då jag med tidigare psykisk ohälsa
verkligen borde veta bättre . Nu förstår jag att jag försvarat mig själv inför det oundvikliga. Jag fick en sjukdom som förknippas med döden . Innan jag hade helheten framför mig , kan man säga att det var ett dödsbud. Det är ett trauma värd sitt
namn . När behandlingar och förståelsen för min goda prognos serverades blev det med ens lätt att ta på sockiplasten och skutta med. Jag är duktig på att kämpa , stark i mitt mentala och kan vända det sämsta till något bra. Med mycket hjälp och stöttning
skall tilläggas ! Jaha, så nu då. Efter alldeles för länge på ett hemmakontor, alldeles för länge utan ljus, alldeles för mycket ensam o främst alldeles för länge fast i samma bergsskreva. Jag kommer inte upp. Jag har en begynnande depression
som jag själv anklagar mig själv för att ha fixat . Jag är superarg på mig själv för att ha tappat fotfästet när det gäller träningen jag så kontrollerat utfört flera gånger i veckan under sensommar. Jag är riktigt förbannad över att jag sopat mitt välmående
under mattan för att håglöst sjunka ner i en soffa och stirra in i en skärm bara för att slippa tänka . Blir tokig bara jag tänker på att jag vet alltför väl resultatet av långvarig stillasittande soffsunkigt beteende. Jag vet ju också
alltför väl att mitt mentala jag måste jobba hårt för att styra positiva tankar o bibehålla dem , just sådana, positiva . Jag tycker fett synd om mig själv just nu ! Såpass mycket att jag sjunker ner ännu längre i soffan . Det är ingen win
win direkt . Jag vet att jag måste tillåta mig själv att må så här , jag vet också att jag kanske har en del känslor som måste ridas ut efter vad jag gått igenom . Känslor som kanske inte kan gömmas i en vrå. Men de är så jäkligt uttömmande
och ledsamma . Jag har tur som har en varm famn hos min sambo. Han verkar aldrig tröttna på mitt långrandiga och just nu deppiga mående . Själv tycker jag mig låta som en uppskruvad mekanisk papegoja . Om och om igen . Fast en som kan gråta då förstås.
Idag fick depressionen och soffan dra åt fanders . Jag hängde med barnen och Mattias till väääärldens längsta pulkabacke . Helt sjukt hur mycket man kan skratta när rumpan tillsammans med en stjärtlapp drar 200km/ h över pudervitt
gräs . Helt underbart att vara ute och solen tillsammans med skrattet och familjen lindade sig som balsam kring min ledsna själ. Jag kommer tillbaka . Jag vet ju hur man gör. Kanske inte nu. Men sen .
