Brunettbolla -is back.

Jaha så har då korthåriga jag klivit ur garderoben. Puih. Cancer Katja ställde dörrarna på glänt för ett tag sedan. Sedan tog det ett tag till innan jag vågade slänga peruken åt h-vete. När jag satt hos onkologen och fick beskedet att mitt hår med 100% garanti skulle falla av. Dvs jag ställde frågan, så minns jag min respektingivande onkolog Cecilias min och hennes svar. Det växer tillbaka. Omedelbart läste min hjärna att hon faktiskt sa med en undermening. Det gör inte livet. 

Dagen jag till sist var tvungen att raka av allt, för att det rasade av mig och jag kunde inte längre dela säng med långa hårtofsar, var en av dem värsta faktiskt. INNAN, dvs... Jag har haft min styrka i håret, likt Simson. Håret har varit mitt skydd och så länge det har varit långt och svallande ( långt ifrån alltid med tanke på slingor och annat slitage) så har jag känt mig hemma. Katja to base liksom. Jag ägnade en timma åt att gråta på en matta i min garderob innan jag väl tog Mattias raktrimmer och bara drog av skiten. Efter kan jag faktiskt inte förklara riktigt vem som klev ur badrummet, men det var någon form av GI Katja ( Jane). Kände mig så sjukt kickass stark och modig. Resan där efter har varit ett träningsläger i tålamod. Trodde inte heller att ngt annat kunde bli värre, men när ALLA ögonfransarna släppte då var jag ingen lycklig figur i spegeln. Allt detta låter kanske fåfängt. Men jag har också känt mig MAGISKT vacker under denna behandling och sjukdom. Stark, uthållig, envis, positiv och har lyckats vända FETT många riktiga skitdagar till BÄTTRE dagar. Jag har älskat skallig och blivit enormt älskad skallig och utan fransar. Det har varit det naknaste jag gjort i mitt liv och JÄVLAR vad jag har vuxit i de känslorna. Mon otroliga sambo och man får igen alla fyrverkerier jag kan ge. För han har varit bäst. Är bäst. 

Nåväl, allt hår växer ut igen. Från Simson till nu Simpson :) . Styrkan sitter inte längre i håret. Den sitter i mitt hjärta och i mina tankar. Jag behöver inte slängande hårsvall för att klättra upp för min livsstege. 

Jag behöver bara mitt mod och min förmåga att orka älska mig själv igen. FÖR att jag överlevde.