Time to share- FUCK CANCER
Min tystnad från bloggen har haft många skäl. De ord som jag burit på i mitt huvud har gjort för ont att sätta på pränt. För första gången i mitt liv har jag behövt all energi och kraft till att använda orden till verkligheten och till att lindra min egen själ. Det har krävt mycket fokus. Nu ett par månader efter den värsta perioden i mitt liv var över ,börjar meningar skapas, lusten att skriva ökar, och meningen med att dela min sanning bli min vilja igen. Innan nu, har jag burit på min smärta tillsammans med väldigt fina nära och kära. Och mig själv.
I April förra året hittade jag en knöl i mitt vänstra bröst. Utan att veta , så sa mig min magkänsla att knölen inte var av den snälla sorten. Jag fick tyvärr rätt. Bröstcancer. Ett ord som till en början var helt omöjligt att greppa, då jag aldrig tänkt på mig själv ihop med sjukdomen.Förutom tragiska förluster av älskade i sjukdomen. Så skulle det såklart inte drabba mig.
Jag vill inte ha en detaljerad cancer blogg. Jag vill inte dela hela resan , minut för minut. Jag vill inte ha bilder på mig själv utan hår, skakad, skräckslagen och knäckt ...på något av mina sociala medier. Jag vill bara säga att jag, precis som en av 3 människor på jorden fick cancer. Jag hade tur och hittade knölen själv, i tid. Min tumör gick att ta bort. Den hade inte spridit sig och jag är fri från cancer idag. Det har varit en sjujävligt tuff resa. Det har vänt upp och ner på hela min mentala uppbyggnad och skakat om varje uns av trygghetszon jag någonsin befunnit mig i. Jag har fått den bästa tänkbara vården. Och behandlingen. Vi i Sverige ligger kanske inte längst fram i ledet av forskning när det kommer till cancer. Men vet ni vad. Vi ligger väldigt långt fram när det kommer till överlevnad. Hela 85% AV ALLA kvinnor med min diagnos lever vidare. Tack vare förstklassig sjukvård. Det är jag oerhört tacksam för.
Resten av resan har jag främst fått klara själv. Och med själv menar jag den inre kampen mot rädslan av att dö, rädslan för behandlingen och rädslan för att någon gång få tillbaka sjukdomen. Med själv menar jag att jag väldigt tidigt fick bestämma mig för att våga tro på mina läkare som samtliga 5 försäkrat mig om att just jag kommer överleva detta. Jag fick därefter bestämma mig för att ta ett aktivt val , varje dag, att leva. Att vilja leva. Att älska. Att älskas. Att vara lycklig. Tacksam. Glad. Arg. Ledsen. Frustrerad.
Jag har såklart fallit ner djupt och haft oerhörda svårigheter att resa mig mentalt ibland. Här har jag min fantastiska sambo och älskade partner att tacka. Jävlar vad han har burit mig emellanåt. Både fysiskt och psykiskt. Tiden han lagt på långa , mjuka och logiska översättningar , då min dramatiska hjärna övertolkat eller undertolkat läkare. Tiden hans famn har varit en enda sjö av tårar och ett skakande universum där jag inte orkat fem minuter till. Där jag trodde att allt var slut. Hans famn, min tryggaste plats. Jag har aldrig känt mig så älskad, och omhändertagen, upplyft och stärkt. Tack min älskling.
Mina FANTASTISKA döttrar , som fått gå igenom en resa med oro. En sits jag aldrig ville sätta dem i. Låter säkert märkligt i mångas öron men det tog långt efter min operation innan jag berättade om mitt cancerbesked för dem. När cellgifterna påbörjades, ställdes jag utan val och den dagen är den sorgligaste i hela processen. Att behöva göra dem så ledsna. Fått ett oerhört stöd från dem bägge. Vi har fått lära oss hur skört livet är. Tack för att ni är de mest empatiska och omtänksamma. JÄVLAR vad jag älskar er.
Mamma, lillebror, Vänner, exman och medsystrar i kampen om bröstcancer. Har varit ovärderliga. Jag har fått nya vänner från Dalarna till Los Angeles. Kvinnor precis som jag , drabbats av det ofattbara. Utan er hade jag varit en blöt fläck. Min kompass har varit inställd på er positiva inställning. Era ord som varit rättfram och ärliga. DU om någon Katja fixar detta.
Och det gjorde jag.
Fram tills nu har våra liv kantats av mycket sorg. Vi förlorade under min behandling min sambos bonuspappa, i just cancer. Nyligen fick vi avliva vår älskade Malva. Vår bästa djurvän genom 12 år somnade sjuk i våra händer. Och nu när jag precis i januari kom tillbaka efter cancern. Börjat jobba. Så slås världen i bitar av ett virus.
Jag vill säga det här. Vi klarar detta. Tillsammans. Just nu och idag krävs fokus. För idag. Precis som under min cancerbehandling. KORTA mål med mycket tillförsikt och tro. På oss själva. Du behöver inte alla konspirationsteorier från nätet. All okunskap från rädda människor. Du behöver förlita dig på fakta och din egen vilja och förmåga för attt på så sätt kunna RÄDDA liv. Genom att göra det rätta. Vilket land eller vilken regering som beslutar vad, eller vad andra gör är energi som kväver oss och vår förmåga att stanna i rätt fokus. Dvs Vi kan klara detta. Jag vet att tragiskt nog så kommer många förlora sina liv. Till följd av Covid 19. Men VI kan själva bestämma oss för att den siffran inte behöver bli så stor genom att visa vördnad och respekt för de grupper som är som mest utsatta.
Jag skrattar varje dag. Jag ler inombords och känner lycka , samt stryka. Är kanske starkare nu än vad jag någonsin varit och har så mkt vackert att se fram emot och att avnjuta varje dag.
I kärlek. I vänskap. I arbetet. I utveckling. I träning. I natur och i frihet. Jag väljer att dela min historia idag för att sprida en positiv tanke om att DU/VI är starkare än vad vi tror. Att oro är förgörande och att vår förmåga att ta över den och fokusera rätt- Är avgörande.
Jag vet att detta inlägg kommer kanske bli ett av de mest lästa. Jag valde väldigt fort att inte dela min resa om min cancer just för det kanske. Att jag behövde processa skiten själv. Jag vill inte ha några styrkekramar. Jag vill inte ha ngr hjärtan heller ;) .Eller kommentarer om förlorat hår...eller annan fåfänga. Sorry om jag är kall där. Jag vill däremot att du klämmer på dina bröst.VARJE MÅNAD. Eller att du som man kollar din prostata. Bägge former av cancer är idag botbara. JAg är ett levande bevis på det.
Jag vill också att DU förstår att det går att bli HEL igen. Lycklig igen. Men att det krävs lite arbete. Jag vet att inte alla får möjligheten till en andra chans och jag väljer också att sorgset tillägga en del av dem som får cancer får ett dödsbud för tidigt:( . JAG fick en läkare som sa till mig : DU HAR HAFT TUR! VAR POSITIV! Jag delar mina känslor och erfarenheter utifrån den situationen. Så här blev det för mig och jag är väldigt tacksam för det.
Stanna hemma. Livet kommer tillbaka. Om vi gör det här tillsammans.
