Life verses death
Det är svårt att fokusera på livet när döden ständigt spökar med sin närvaro. Det är svårt att vara tacksam över det liv jag lever när andra inte får samma möjlighet. Tanken att jag har haft tur sätter sig i halsen när en alldeles kolsvart bild ersätter en kvinnas vackra ansikte, en kvinna yngre än mig , med så långt kvar att leva. Med familj, barn, vänner och bröst systrar över hela världen.
Jag har under min egen resa haft en konflikt inombords , gällande att dela mina tankar och reflektioner gällande cancer. Jag har valt att bära den nära mina nära. Jag som annars väller ur mig ärligheter och reflektioner på bloggen, tystades av den chock och trauma det innebär med sjukdomen cancer. Istället har jag fått näring och kraft från andra kvinnor, sk BC sisters. De som modigt delat varje bitter erfarenhet. Avskalade bilder på den verklighet som vi alla går igenom. Tårar, skallighet, svaghet och desperation. Vi är som en familj i världen. Vi möts i ett samförstånd som är närmast andligt och skapar vänskapsband som endast döden rår på. I somras förlorade vi Anna. Nu har vi förlorat Linda.
Linda och Anna var två riktiga kämpar som på så många sätt bidrog med tonvis av värme, öppenhet, tacksamhet, humor och jävlar anamma. På ett sätt som är lika obegripligt som det faktum att den här JÄVLA CANCERN tog deras liv. Ingen av dem blev 50.
Jag vet att främst Anna, som jag lärde känna på riktigt lämnade ett fotspår efter sig som förordade att vi som sörjer skall LEVA. En vän till LInda skickade precis just det från Lindas sista meddelanden innan hon dog. LEV FÖR FAN!!
Så ok. Jag gör väl det då. <3
Linda <3
Anna <3