Rent ordbajseri från botten av mitt hjärta, med lite hjälp från min hjärna. Det är mitt gift, att låta fingrarna dansa längs med tangenterna. Tillsammans formar de meningar som hjälper mig i mitt liv. Ord får mina dagar att växa i lycka. Dem och mina två fina döttrar , sambo och tre bonusdöttrar. En 50 plussare med glimten i ögat och kärlek för så mycket.
Kapitel 560 i självhandboken är precis färdigt. Det innehåller hårresande fakta om en snart 50 årig kvinna 👩 Jag förvånas för varje "best note to self" över hur lite värdefull information som kan lagras i mina hjärnstammar. Jag tycker egentligen
att jag är en hejare på personlig utveckling , överanalytisk mumbojumbo & är definitivt min egen lilla yogi 🧘♀️. Dvs jag har revolutionerat mitt eget psyke fler gånger än vad som går att räkna och löst ut ekvationen
på sista raden . Ändå upphör jag ALDRIG att förvånas över hur kortsiktigt mina hjältemodiga förändringar består. Den där personen som varmt lyckas älska sig själv kan också nästa dag dumpa sig själv i ett dike längs med riksväg 6. Jag älskar
alltså mig själv intensivt i flera veckor och överger mig själv på mindre än en sekund. Att älska sig själv är att vara snäll mot just sig själv och jag är ju så rörande överens med mig själv om vad det innebär . Nu sista tiden har jag obarmhärtigt sökt
mig till förödande sorglig information på bla instagram , där jag hittat kvinnor som inte haft samma tur som mig med sina sjukdomar. De har spridd och dödlig cancer och är yngre än mig . Det skapar en ångest som är vidrig och smärtan är outgrundlig .
Jag skickar hjärtan och styrka och känner samtidigt hur jag liksom mjölkar mig själv tom på orken att fokusera på mitt friska jag . Jag vill vara starkare än så , men mitt 49-åriga vett borde förstå bättre . Idag sa min sambo till mig på skarpen . Jag
får avfölja främmande människors ledsamma öden och slicka mina egna sår . Jag har länge varit en riktig krigare och min kropp har genomgått tuffa behandlingar och idag är jag frisk och fri från cancer . De tacksammaste stunder jag haft har varit
nästintill heliga och jag har haft den djupaste respekt för min kropps intellekt . Den hittade min cancer i tid , löste behandlingarna . Den påminner om en katt med 9 liv och har överlevt blödningar i hjärnan . Jag borde övervärdera varje cell och välsigna
varje por . Jodå jag gjorde det ett tag , men är i mitt kemiska klimakterie inne i en fas där jag inte gillar en cm . Jag lever på pepparkakor , svettas ena sekunden och blir högröd i ansiktet . För att nästa frysa rumpan av mig . Igår begav jag
mig i sån frustration till biblioteket för att lämna tillbaka böcker iväg hemifrån utan bh, i en sladdrig t-shirt , pyjamasbyxor och en frisyr som lätt kunde identifieras med en galen människas . Precis just så kände jag mig . Komplett galen. Nu
kan jag inte påverka så mkt kring mitt klimakterie , jag är numera allergisk mot östrogen då min tumör livnärde sig på det . Och jag får äta medicin i 5 år för att mota risken att få ett återfall . Under tiden får jag nog läsa om tidigare kapitel
i min självhandbok och jobba bra mkt hårdare på att återfinna kärleken till mig och min kropp som ju kämpat så duktigt . Vi är värda det . Mycket kärlek .
