(Foto: Matthew Peters/Manchester United via Getty Images)

AV: Daniel Taylor, The Athletic, lördag 6 november, 2021

Det kanske största problemet är att det inte finns någon som väntar på jobbet. Ingen som skulle vara omedelbart tillgänglig i alla fall. Hela den engelska fotbollen tittar väldigt nyfiket åt Manchester Uniteds håll, skadeglädjen från bortasektionen slår alla mätredskap och bekymmerslinjerna i Ole Gunnar Gunnar Solskjaers ansikte sticker ut som konturer på en karta. Men vilken annan manager finns där ute?

Vart ska de, efter allt de gått igenom, vända sig nu när Antonio Conte har tagit sig själv ur ekvationen genom att acceptera Tottenham Hotspurs erbjudande för att ta dem ur deras egna hål?

Och trots att så är fallet så måste frågan ställas i kontexten där det inte finns några klara bevis för att United var särskilt intresserade av möjligheten att plocka in Conte. Om det hade funnits ett genuint intresse hade Conte och hans rådgivare känt till det.

Allt detta betyder att det finns ett nyckelproblem när debatten återvänder till Solskjaers förmåga att leda det här laget och varför folket ovanför honom - och ni såg kanske bannern som slog fast att "Rötan Börjar i Toppen" när Uniteds fans var i Italien förra veckan - verkar vara så motvilliga till att plocka bort honom.

Det är en sak att säga att Solskjaer borde gå och att, då vi närmar oss hans treårsdag på jobbet, det inte kan tillåtas fortsätta på det här sättet när Manchester Citys supportrar gnuggar in det med läktarsånger som ber om "fem år till". Det är bara det att det inte är så lätt att veta hur United tänker fixa den här röran även om de tänker om och bestämmer sig för att det får räcka nu. Och för tillfället finns det inga indikationer på att de lutar åt det hållet.

Ta er bara en funderare på de olika kandidaterna nu när Conte har plockat bort sig själv från positionen som oddssättarnas favorit.

Mauricio Pochettino är hos Paris Saint-Germain och trots allt flörtande med United under de senaste åren gör det honom omöjlig att få såvida inte något dramatiskt sker. Luis Enrique leder Spanien och har en helt annan agenda för nästa år. Roberto Mancini skulle ha omhuldat möjligheten att bli manager för United för några år sedan; men inte nu, han är manager för Italien och har ett VM att se fram emot.

Ja, Erik ten Hags arbetsportfolio i Ajax borde placera honom i uppmärksamhetens ljus från alla elitklubbar. Hans facit pekar på att han borde vara en av de mer realistiska kandidaterna till att plocka bort den här gnatande känslan av att en femstjärneklubb nöjer sig med trestjärneledning.

Zinedine Zidane? Real Madrids f d tränare är tillgänglig, med sitt facit på prestationer, men det finns ingen indikation på att han positionerar sig själv för jobbet eller har någon riktig vilja att bli manager i Premier League. Så vilka finns det kvar då?

Grunden är såklart att det fortfarande är en hypotetisk fråga. United hoppas att den här krisen blåser över och det finns inga tecken på att Ed Woodward - som enligt uppgifter nu ska befinna sig under sina sista veckor som vd - vill plocka bort Solskjaer som sin sista aktion innan han kapar sina egna band till klubben. Med andra ord verkar det som att Solskjaer blir kvar. Vad som skulle vara oacceptabelt för i princip varje annan elitklubb vekar vara acceptabelt för den nuvarande United-regimen.

Allt detta måste kännas förbryllande, minst sagt, för många United-supportrar med tanke på att Solskjaers lag lämnade deras senaste förlust med en sämre kolumn för antal insläppta mål på hemmaplan än Norwich City, laget som inledde helgen i botten av Premier League-tabellen. United har släppt in 11 mål på sex hemmamatcher, deras sämsta facit vid den här tidpunkten på säsongen sedan 1976.

Det är första gången sedan 1989 - "Ta ra Fergie", och allt det där, om du minns de olika upproren mot Alex Ferguson - som United har förlorat åtta ligamatcher på Old Trafford under ett kalenderår. De har inte hållit nollan i någon ligamatch på deras egna arena sedan i mars, en svit på 14 matcher som utgör deras sämsta facit av den sorten sedan 1959.

I den här processen har Old Trafford förlorat sin förmåga att försvaga motståndare. Vad som brukade beskrivas som en fear factor har avtagit. Kanske har det försvunnit helt. En sak är säker: det kommer att krävas en del dyrbar magi för att det ska återvända till vad det en gång var.

Richard Dunne, Citys f d lagkapten, pratade en gång om hur det var att vara en del av ett gästande lag på Old Trafford. "Inställningen var att försöka hålla siffrorna nere," förklarade han. "De kunde puckla på dig. Du kunde komma mot dig från vänsterkanten, högerkanten, genom mitten, på fasta situationer. De kunde ha en långsam uppbyggnad eller attackera med snabbhet. De hade allt."

Så är det inte nu längre.

Under fem av de senaste åtta säsongerna har inte United vunnit mer än 10 av deras 19 ligamatcher på hemmaplan. Så har det varit, under Solskjaers ledning, under de tre senaste säsongerna, inklusive en svit på fem hemmavinster från mars till november 2019, hans åtta första månader som heltidsmanager. Förra säsongen tog United 31 poäng hemma och 43 borta, skillnaden var den största i deras historia.

Så det fanns inget särskilt överraskande gällande sättet på vilket City plockade isär dem på varje område, från A till Ö, fram till en frigående seger på en arena där de nuvarande engelska mästarna en gång gick 34 år utan en seger. Det var kanske chockerande men det var aldrig överraskande. United har bara tagit åtta poäng från Citys nio senaste besök. Den enda överraskningen från den senaste svåra prövningen var att Pep Guardiolas spelare begränsade sin överlägsenhet till två mål. Det kunde ha blivit två, t o m tre, gånger så många mål.

Vad säger det för Solskjaer att United - laget vars supportrar brukade skandera "attack, attack, attack" - endast lyckades ha fyra bollberöringar i motståndarnas straffområde? Det var deras lägsta statistik sedan Opta började samla in de siffrorna säsongen 2008-09.

När det hela var över kunde man konstatera att om andra resultat går emot United kan de komma att avsluta helgen på tionde plats. Man minns att the Stretford End enträget bad David de Gea att sparka ut bollen långt för att spelarna, ärligt talat, inte var tillräckligt bra för att passa runt den i backlinjen. Sen hade vi det talande jublet när avbytarskylten kom upp och visade att Fred skulle bytas ut.

Vi fick se Bernardo Silva, Citys minsta spelare, lämna Harry Maguire, Uniteds största, på ändan. Vidare bevittnades även hur Eric Baillys smalben skickade bollen i eget mål, hur Aaron Wan-Bissaka förvandlade en 50-50-duell till en 30-70-duell varpå publiken lät honom få veta exakt vad de tyckte om det. Sen stängde Luke Shaw av sig själv vid det andra målet. Och där fanns även Roy Keane, i tv-studion, med ett ansiktsuttryck som påminde om en man som hittat en tusenfoting i sina morgonflingor och funderade på att dra bort samtliga leddjurets ben.

Dynamiken på Old Trafford har ändrats under en ganska lång tid nu. Förra säsongen kommer det förmodligen alltid vara synonymt med 6-1-överkörningen mot Spurs. Men glöm inte att Sheffield United vann på Old Trafford för första gången sedan 1973. Eller att Crystal Palace säkrade sin andra raka seger på Old Trafford, efter att inte ha mäktat med en enda vinst där under de föregående 30 åren.

En efter en har förödmjukelserna staplats på hög. Cardiff City hade inte vunnit på Old Trafford sedan 1954 tills Solskjaer ersatte Jose Mourinho. Samma sak med Burnley.

West Bromwich hade inte registrerat någon vinst på Old Trafford sedan 1978 tills den första säsongen efter Fergusons pensionering. Newcastle vann här för första gången sedan 1972. Swansea City gjorde det för första gången i hela deras historia. Sunderland hade väntat 46 år, Norwich i mer än ett kvarts sekel. Så många lag som brukade frukta att åka till Old Trafford har under åren efter Ferguson insett att de kan avsluta sviter som varat i generationer.

De två senaste matcherna på Old Trafford har totalt slutat med målskillnaden 7-0 till bortalaget och utan några överdrifter skulle City och Liverpool ha kunnat nå tvåsiffrigt båda två. Arsenal är nästa besökare och det börjar kännas som ett fantasitrick att United, under lyckligare tider, vet hur det är att gå två år utan att förlora en Premier League-match på deras hemmaplan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...