AV: Daniel Taylor och flera, The Athletic, lördag 28 augusti, 2021

Jack Wilshere tittade på tv i hans nya lägenhet. Det var hans första vecka med nycklarna. Arsenal mötte Manchester United, en av de stora rivaliteterna i engelsk fotboll.

Sen började plågorna.

Det första målet kom efter 22 minuter. Det kom två till för Sir Alex Fergusons lag innan halvtid och efter det kom det en fullskalig kapitulering. United gjorde ytterligare fem mål. Det var Arsenals tyngsta förlust sedan 1927, bottenläget för Arsene Wengers tid som manager och vid något tillfälle - kanske efter det femte eller sjätte målet - sträckte sig Wilshere efter fjärrkontrollen och stängde av. Han hade sett tillräckligt.

"Jag satt där med en polare och för att vara helt ärlig med dig mådde jag illa av att se det," säger Wilshere. "Jag minns att jag tittade på det och målen rullade in och jag stängde av. Jag minns inte vad det stod då. Jag stängde av och satte på det igen under de sista 10 minuterna."

Manchester United 8, Arsenal 2.

Wayne Rooney gjorde ett hattrick. Ashley Young gjorde två. Danny Welbeck, Nani och Park Ji-sung slutförde målgörandet i vad The Times beskrev som "ett Sunday League (engelsk motsvarighet till Korpen) resultat och en Sunday League-insats av Arsenal".

Den här helgen är det tio år sedan den matchen spelades och det berättar förmodligen sin egen story att på de 340 sidorna, med mer än 100,000 ord på, finns det inte en enda rad om den i Wengers självbiografi. Kanske är det bara alltför smärtsamt. Men det kommer aldrig bli något han kan retuschera bort ur historien.

Det var den enda gången Arsenal hade släppt in åtta mål i en ligamatch sedan förlusten med 8-0 mot Loughborough 1896. Och det var första gången Wenger live i tv fick frågan huruvida han skulle avgå om Arsenals resultat fortsatte att gå emot honom.

Resultattavlan efter matchen - Arsenals tyngsta förlust sedan 1927. (Foto: ANDREW YATES/AFP via Getty Images)

"Jag tror inte jag såg någon av våra spelare göra något misstag den dagen," säger United-mittfältaren Anderson. "Efter vi hade gjorde fem började jag larva mig med bollen. Managern var tvungen att plocka av mig."

Men betydelsen av den förlusten sträcker sig längre än till historiska rekord p g a sättet, ett årtionde senare, det även har format vad som händer i Arsenal idag.

Det här var förlusten som övertygade Arsenal om att stressa fram fem nyförvärv innan transferfönstret stängde tre dagar senare. Ett av dem var en 29-årig Mikel Arteta, som var så inställd på att skriva på för Arsenal och spela i Champions League att han t o m gick med på att gå ner i lön för att flytta från Everton.

Det var början på en sammanslutning som lett till att Arteta är dagens Arsenal-manager - och allt går tillbaka till den trippen till Manchester och en förlust så upprivande att en senior medlem av Arsenals personal beskriver det såhär: "Bara att tänka på det resultatet får mig fortfarande att rysa".

* * * * * * * * * *

Det fanns en tid då Ferguson och Wenger knappt kunde förmå sig själva att skaka hand med varandra. Det var en lektion i fientlig artighet. Ingen ögonkontakt, bara ett minimalt handslag, knappt kännbart.

Men dynamiken hade förändrats då Arsenal kom till Old Trafford den 28 augusti, 2011.

Ferguson hade slutat se Wenger som sin huvudsakliga rival. Roberto Mancini hade tagit över som Manchester City-manager och Jose Mourinho hade vunnit ett par titlar med Chelsea. Och sakta men säkert hade rivaliteten mellan Ferguson och Wenger bytts ut mot något mer hjärtligt, respektfullt, vänskapligt t o m.

"Sir Alex hade en sådan fin relation med Arsene då," säger Fabio da Silva, den f d United-spelaren. "Efter matchen firade han inte som han vanligtvis skulle ha gjort. Han kände verkligen för sin vän i den matchen."

Ingen inne i Old Traffords omklädningsrum har någonsin sagt det förut och kanske förklarar det varför Ferguson var så återhållsam i intervjuerna efter matchen. Man hörde inga glädjerop, inget riktigt firande, knappt ett leende.

"Det var en sak som jag verkligen kommer ihåg, hur han tyckte synd om honom," säger Fabio. Efter alla slag de hade gått igenom genom åren, så fantastiska de båda varit för deras respektive klubbar är mitt mest livfulla minne hur mycket sympati sir Alex kände för en stor rival som hade blivit en god vän."

Det är såklart en till reflektion av Arsenals nedgång. Det var precis som ledartexten i The Gooner, Arsenals långlivade fanzine, noterade i deras efterföljande nummer, Ferguson var sällan snäll mot managers hans ansåg vara ett hot.

"Det var som att se en bilkrock," skrev författaren till den texten, Kevin Whitcher. "Och kanske behövde, på ett perverst sätt, det här hända. Att släppa in åtta mål är något som tillhör det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet. Förnedring är inte rätt ord."

22 min: Welbeck, 1-0.

28 min: Young, 2-0.

41 min: Rooney, 3-0.

45+3 min: Theo Walcott, 3-1.

64 min: Rooney, 4-1.

67 min: Nani, 5-1.

70 min: Park, 6-1.

74 min: Robin van Persie, 6-2.

82 min: Rooney, 7-2.

90+1 min: Young, 8-2.

Innan någon boll ens hade sparkats på fruktade Wilshere det värsta. "Jag trodde att vi skulle få stryk. Vi hade ett lag därute den dagen... det var svårt. Jag menar, Carl Jenkinson gjorde sin debut, borta på Old Trafford, när de hade ett riktigt starkt lag."

Inte riktigt. Jenkinsons Premier League-debut hade kommit helgen innan i en 2-0 förlust hemma mot Liverpool. Han var 19, köpt för £1 miljon (14,1 miljoner kr räknat i pundets värde då) den sommaren, och hade spenderat en del av den föregående säsongen på lån hos Eastbourne Borough, från Charlton Athletic.

Men det var ändå lätt att förstå Wilsheres farhågor då Arsenals en gång i tiden berömda täta försvar med Lee Dixon, Tony Adams, Steve Bould och Nigel Winterburn hade ersatts av Jenkinson, Johan Djourou, Laurent Koscielny och Armand Traore.

"Vi visste att om vi fick ett tidigt mål skulle de bara rasa ihop," säger Rooney. "Vara tuffa, göra det fruktansvärt för dem. De var inte sugna på kampen under större delen av tiden. På den tiden sålde de spelare till Manchester City, Robin kom till United (ett år senare), vilket inte skett förut. Jag tror det var början på Arsene Wengers uttåg ur klubben."

Rooney glömmer kanske bort att Wenger blev kvar i ytterligare sju säsonger efter 8-2-förlusten som ledde till en annan Gooner-ledare med titeln "Arsene Måste Gå - Nu Räcker Det." De vann tre FA-cuper till under den tiden, vilket tog Wengers individuella facit till sju vinster i den turneringen, och de kvalificerade sig för Champions League varje säsong förutom hans två sista.

Ji-sung Park firar ett av målen. Han gjorde Uniteds sjätte under 8-2-överkörningen. (Foto: Alex Livesey/Getty Images)

Men det kommer ändå finnas många Arsenal-fans som förstår vad Rooney menar när Uniteds bäste målskytt genom tiderna pratar om början på förruttnelsen.

Fabio har precis släppt en delad självbiografi, The Sunshine Kids, med tvillingbrorsan Rafael och de två brasilianarna låter nästan förvirrade av berättelserna om de formidabla Arsenal-lagen, med Patrick Vieira, Emmanuel Petit, Dennis Bergkamp och alla de andra som symboliserade lagets tävlingsinriktade mod under de bästa Wenger-åren.

Arsenal hade förändrats. "Jag vet inte vad det var med dem, och vi vann definitivt inte varje gång vi mötte dem, men när vi gjorde det - och kanske borde jag inte säga det här så rakt på - så var det enkelt," säger Rafael. "Det var konstigt. Matcherna hos Manchester United, precis som träningspassen, var så tuffa. Mot Arsenal var det vanligtvis bekvämt. Vi kunde gå ut och ha roligt."

Ingen från United kunde ha gjort ett sådant uttalande under åren då Wengers lag hela tiden var titelutmanare och tvåfaldiga Dubbelvinnare. Och när Van Persie lämnade Arsenal för att flytta till Old Trafford sommaren 2012 väntade Uniteds spelare på honom.

"Välkommen till en riktig klubb," sa en av dem.

"Ditt svin!" svarade Van Persie och skrattade.

"Glöm inte att du var kapten för Arsenal-laget i 8-2-matchen. Du är med männen nu, du är en bra spelare och du är en United-spelare."

* * * * * * * * * *

"Jag kom in dagen efter, på den tiden var Arsenal fullt av Arsenal-folk," säger Wilshere. "Jag brukade alltid stanna och snacka med säkerhetsvakterna om matchen. Vaktmästaren, fysioterapeuterna - de var alla Arsenal-folk och man kunde se att de kände sig nere. Det kändes som att vi behövde några fler spelare. Det var nästan som att, 'Det här är illa, låt oss köpa några nya spelare och gå vidare'."

Inom 48 timmar hade Arsenal plockat in Park Chu-young från Monaco. Transferfönstret stängde dagen efter och Yossi Benayoun, Per Mertesacker och Andre Santos anlände samtliga innan deadline. Samma sak med Arteta, med endast några minuter kvar till stängning, efter en hektisk dag med förhandlingar hit och dit.

"Den dagen var galen," säger Colin Lewin, f d medicinsk chef i Arsenal. "Gary O'Driscoll (Arsenals doktor) och jag hade aldrig gjort fyra medicinska tester på en dag i våra liv. Alla i omklädningsrummet tänkte, 'Ok, några är bra, några är lite panik'. Vi hade åtminstone fler spelare. Titta på vår bänk på Old Trafford - full av smågrabbar."

Lewin satt på Arsenals avbytarbänk under 8-2-matchen och minns resan tillbaka till London. "Det var ingen normal resa hem. Alla tänkte, 'Deadline för transfers är om tre dagar'. Alla tänkte, 'Snälla, ge oss något'."

Något behövde ändras. Cesc Fabregas hade gått till Barcelona. Samir Nasri hade sålts till Manchester City och Arsenal hade inte kommit någonstans med ett bud på £6 miljoner (85,2 miljoner kr räknat i pundets värde då) för Gary Cahill, detta p g a att Bolton Wanderers ordförande, Phil Gartside, ansåg det vara ett "hånfullt" bud. Istället flyttade Cahill till Chelsea, för £7 miljoner (99,4 miljoner kr räknat i pundets värde då), i januari den säsongen, vann flera pokaler och blev ordinarie i Englands landslag.

"Det (pressen) ökade," säger Wilshere. "Det var mycket media som sa att vi behövde plocka in fler spelare. Arsene visste alltid vilken väg han ville gå på (transfermarknaden) och han skulle inte påverkas av någon. Så det var en konstig tid för det var inte Arsenal, handla på sista dagen av transferfönstret. Arsenal gjorde egentligen aldrig panikköp, men det kändes lite som att de gjorde det efter den matchen. De visade sig vara några bra nyförvärv - vissa inte så bra - men det var konstigt."

Ett årtionde tidigare hade Wenger tagit ett annat Arsenal-lag till Old Trafford och förlorat med 6-1. Wenger visste hur det var att bli besegrad med 5-1 i ett norra London-derby, efter en semifinal i Ligacupen mot Tottenham 2008. Men 8-2-matchen var genuint chockerande och fick Sky Sports Geoff Shreeves att fråga Wenger om hans framtid.

"Wenger såg skakad och överraskad ut - det tog honom ett tag att förlåta Shreeves," skriver John Cross i hans biografi om Wenger från 2015. "En förlust av den storleken framkallar frågor gällande en managers framtid, men Wengers kroppsspråk visade förakt och misstro, nästan som om det var respektlöst att fråga honom om han skulle avgå."

Wenger såg helt nedslagen ut på bänken. (Foto: Alex Livesey/Getty Images)

Wenger påpekade att Arsenal just hade flugit tillbaka efter att ha besegrat Udinese i en kvalmatch till Champions League medan United haft fördelen att varit spellediga hela veckan. Han pratade om att det saknades nyckelspelare och genom åren har det ofta använts som förmildrande omständigheter. Men var det en trovärdig ursäkt?

"Vi hade inte mycket när det gällde antal," säger Lewin. "Cesc Fabregas och Samir Nasri hade lämnat och inte ersatts. Det var några avstängningar - Gervinho hade blivit utvisad (mot Newcastle i premiären för säsongen 2011-12), sen skedde samma sak för Alex Song efter att ha stämplat den där oskyldiga mannen Joey Barton. Alla var lite nedstämda p g a det.

"De andra skadorna vi hade var Abou Diaby, Jack Wilshere och Kieran Gibbs. Bacary Sagna var sjuk. Det var inga fantastiska omständigheter och vi visste att vi skulle ha en väldigt skakig backlinje - Laurent Koscielny hade precis kommit tillbaka efter skada - mot ett Man United-lag som flög.

"Trots det saknade de (United) en hel del spelare. Rio Ferdinand var matchotränad. (Nemanja) Vidic spelade inte. (Javier) Hernandez, (Ryan) Giggs och (Dimitar) Berbatov satt på bänken. Jag minns att de saknade åtta spelare. Så kanske får vi säga att vi hade tur på vissa sätt. I Match of the Day den kvällen kallades vi ett "skadedrabbat" Arsenal-lag och jag minns att jag tänkte, "Vi saknade fyra och de saknade åtta - hur kan vi vara det skadedrabbade laget?"

Det är definitivt värt att minnas att tre United-försvarare - Chris Smalling, Jonny Evans och Phil Jones - var 21, 23 respektive 19. Arsenals startelva inkluderade sex spelare som var 22 eller yngre. Men Uniteds spelare var, i genomsnitt, fem månader yngre.

Det var inte bara i försvaret United hade kort om folk. Paul Scholes hade gått i pension den sommaren. Darren Fletcher saknades, en tonårig Paul Pogba ansågs inte redo och Michael Carrick saknades också.

Istället startade Anderson med Tom Cleverley på mittfältet och innan matchen utspelade sig scenen då brasilianaren glatt förutspådde vad han skulle göra med Uniteds motståndare. "Oroa dig inte," sa Anderson till Ferguson. "Jag mördar alltid Arsenal."

Anderson älskar att berätta den storyn: "Fergie tog alltid ut mig mot Arsenal för att jag alltid gjorde bra ifrån mig mot dem. Jag spelade 12 (det var faktiskt 13) gånger mot Arsenal. Ji Sung spelade också alltid mot Arsenal. Ji mördade alltid Arsenal. Tre passningar och vi stormade fram och attackerade. Mål."

Wilshere rehabiliterade en vristskada som höll honom borta under hela säsongen. "Jag skickade faktiskt ut en tweet den dagen som jag hamnade i trubbel för och var tvungen att radera," säger den f d engelske landslagsmannen. "Jag skickade ut en tweet som stöttade Arsenal-fansen för när slutsignalen gick kunde man fortfarande höra Arsenal-fansen sjunga."

Man hörde även högljudda, jublande "oles" från United-supportrarna och vid ställningen 1-0 gjorde David de Gea - målvakten som Gary Neville sa att han "ser ut som en bäbis" efter att ha anlänt från Spanien - en viktig räddning då han kastade sig till höger och räddade Van Persies straff.

"Det var ett vändande ögonblick för David," säger Rooney. "Att gå från Edwin (van der Sar), när David kom in tittade jag på honom och tänkte, 'Det finns inte en chans att han kan vara vår målvakt'. Han var bara så tunn och liten och han hade det svårt. Han hade det svårt på träningarna, han var inte bra och jag minns att jag tänkte att han inte var tillräckligt bra för att spela för Manchester United. Men Alex Ferguson trodde på honom."

Rooney passerade 150-målsgränsen för United den dagen och då han intervjuades i Gary Nevilles Soccerbox var de två f d lagkamraterna överens om att, med Nevilles ord, det här var "ett av de sämsta Arsenal-lagen" de hade sett.

"De var karaktärslösa," sa Neville. "Massor av spelare av samma sort - (Andrej) Arsjavin, (Tomas) Rosicky, (Aaron) Ramsey, Walcott; alla liknande typer som inte hade någon personlighet för att spela i den här sortens matcher. Så fort Vieira lämnade ramlade det bara ihop."

Wenger skrev till klubbens säsongsbiljettsinnehavare dagen efter för att be om ursäkt. Jenkinsons karriär i Arsenal återhämtade sig aldrig på riktigt efter ett sent rött kort för en andra varning. Djourou såldes säsongen efter. Och 8-2-matchen var sista gången "den bekymmerslösa, tuggummituggande, slutsignalsleende Armand Traore" (beskrivningen använd av Arseblog-sidan) spelade för klubben. Om Traore verkade vara distraherad av något på Old Trafford berodde det kanske på att han var inbokad för de medicinska testerna hos QPR dagen efter.

"Det var inte ofta vi såg Arsene i den positionen," säger Lewin. "Självklart kände vi alla sympati för honom. Men vad kan du göra? Vi kommer inte börja skrika från sidlinjen, försöka ändra vår formation vid ställningen 6-2 och 10 minuter kvar. Det kändes lite som en bilkrock. Jag minns att någon på bänken sa, 'Åh, inte åtta', precis när Ashley Young laddade upp för att böja in det sista. Det var så vi alla kände.

"Det var en förnedring. Det var tufft för det var många ynglingar involverade. Vi hade en ung kille, Coquelin, som vi inte visste mycket om. Man vill inte göra sin debut på Old Trafford. Alla tyckte synd om honom. Carl Jenkinson hade bara spelat en gång tidigare i Premier League. Armand Traore lämnade några dagar senare.

"Jag minns att Ashley Cole bara hade spelat en handfull matcher och det var väldigt tidigt i hans karriär när han var med i laget som förlorade med 6-1 på Old Trafford. Arsene plockade av honom i halvtid för han sa att han ville rädda honom. Det är Ashley Cole, som gick vidare och blev en av de bästa i hela världen. Vi hade unga spelare som just hade förlorat och släppt in åtta mål, utan något annat val än att exponera dem för det."

Alex Oxlade-Chamberlain kommer definitivt aldrig glömma dagen då han gjorde sin Arsenal-debut, två veckor efter att ha fyllt 18. Tonåringen kom fram från en lista med avbytare som inkluderade Gilles Sunu, Ignasi Miquel och Ouzhan Özyakup.

Det var Arsenals 125-årsjubileum och för att understryka det hade ordet "framåt" adderats till klubbmärket. Alternativversionen, genom The Gooner, sa "bakåt" och nästa nummer av When Saturday Comes hade också roligt på Arsenals bekostnad med en framsida som visade Walcott, Ramsey och Rosicky. Walcotts pratbubbla sa, "Låt oss alla flytta till Manchester."

Arteta gjorde sin debut i en 1-0-vinst mot Swansea City helgen efter, precis som Mertesacker och Benayoun, utan att någon då visste att spanjoren senare skulle bli Arsenals manager. Arsenals fem nyförvärv var 26 till 31 år gamla. Projekt Ungdom var över, eller blev definitivt aldrig samma sak igen. Och Layth Yousif, journalisten och Arsenal-supportern, summerade det elegant i sin bok, Arsene Wenger - Femtio Definierande Matcher.

"Det här var matchen som man kan argumentera för att den avslutade Arsene Wengers dittills orubbliga tro på ungdomen," skrev han. "Aldrig igen skulle han ställa upp med ett så ungt lag. Men aldrig igen skulle han heller uppleva ett sådant förnedrande resultat."

(Andra medskribenter: Amy Lawrence, David Ornstein, Andy Mitten)

(Bilden högst upp: Sam Richardson)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Representanthuset i USA har nu lämnat in ett lagförslag som pissar pratet om yttrandefrihet rakt i ansiktet. Här under ser ni ett klockrent inlägg gällande detta på X av Vita husets chefskorrespondent på Today News Africa i Washington, herr Simon Ate...

Rättighetsgrupper varnar för att definitionen kan komma att ytterligare kväva yttrandefriheten då protesterna fortsätter på amerikanska universitetsområden.       Al Jazeera, onsdag 1 maj, 2024     USA:s representanthus har med en överv...

En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron   Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr&rdquo...

  Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.         Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024     Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella pr...

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.     (Första upplagan)     Författare:...