Covid, superkvinnan, Putin, Ukraina och pant

 

Covid, superkvinnan, Putin, Ukraina och pant

Två år efter första kännedom om ett härjande otäckt världsvirus verkar jag ha blivit drabbad. Dyngförkyld på ett sätt som jag aldrig förr varit. Dock visar mitt snabbtest bara ett streck så jag är lite osäker på om jag kanske ändå är en av de få utvalda. Jag kanske är den som bör ta upp kampen likt en superkvinna mot andra odödliga. Tänker på Putin. Han verkar tro att han är odödlig som vågar göra sig ovän med hela världen.

Oron och ilskan i världen är nu påtaglig. Hur kan en enda människa våga hota oss på detta sätt? Han har dessutom sett till så att han kan bli omvald i ytterligare två perioder. Hujadamej. Allt efter att han sett till att avskärma sitt folk från sanningar i världen och lyft sig själv till frälsaren som är mån om sitt folk. Det enda de får veta är grova osanningar om omvärlden.

Allt känns ofattbart! Ukraina – ett land i vårt Europa är i krig. Alla nu levande har kunnat följa en allt mer uppåtgående livsstil och trygghet. Ska denna man få ta allt ifrån oss?

Att se hur folk, som du och jag, gå med en väska på axeln med sina viktigaste ägodelar efter landsvägen och inte veta om det finns något land att återvända till. Vi kan alla föreställa oss den känslan. Det gör mig förbannad. Och ledsen såklart.

Att se ruinerna efter bomber gör mig kall. Även om det är parkeringsplatser eller folktomma torg. Det är ändå hot. Hot om deras makt. Nu hör jag att det bombats i bostadsområden också.  Det är inga hot längre.

Det som ändå får mig lite varm i hjärtat är hur vi alla vill hjälpa till. Hjälpa våra Europa-grannar. Ukraina har till och med fått gå ut och vädja till alla organisationer att hejda sina transporter lite. Men just omtanken berör.

Jag vill gråta. Vad spelar någon roll? Jag skiter om jag har städat idag – för det spelar ingen roll. Jag skiter i att vårt hus är ofärdigt. Vi har ändå tak över huvudet, ett hem. Vad har Ukrainabor på flykt? Det går att skriva hur många exempel som helst. Saker som inte spelar någon roll.

Jag satte mig och tänkte skriva nåt vackert och humoristiskt men oron rasar inom mig. Ilskan bultar och jag vill åka ner som kramvolontär till Ukrainaborna och ge dem av mitt överflöd. Ja, det finns många andra i världen som har det svårt men just detta berör mig mest. Just nu.

I vårt fågelträd kvittras det vackert, fågelmatarna är tomma. Jag går hostande och snörvlande ut och fyller på och försöker grotta ner mig i deras vackra kvitter och skrud. Det är svårt.

Vad kan vi göra? Vi kan skänka pengar till radiohjälpen till exempel. Vi har skänkt det vi förmår just nu, men vi vill göra mer. Vi har en massa pant nere i källaren. Två fulla säckar faktiskt bara för att vi är lata och inte har åkt med dem tidigare. Jag uppmanar alla, lika lata som oss - Skänk det som pantkvittot visar. Tänker att det kan bli en hel del om alla gör likadant.

 

Tankar från en som aldrig hållit i ett gevär tidigare men som inser att alla har sina gränser.

Nej, usch det lät hemskt, det är inte jag. Men jag tror alla förstår vad jag menar.

Ukraina <3