Februari 2021
När larmet går kvart i 6 på morgonen hoppar jag inte precis
ur sängen, nä jag snoozar. Så länge det bara går ligger jag kvar och släntrar mig sedan
tyst som en mus in på toan. Mannen har jobbat nattskift så när det snarkas smyger
jag. ”Jag hörde när du klev upp” brukar han säga ändå. "Kan man höra genom snark?" undrar jag då. Men vi kommer ingen vart med det där. Jag vet att han somnar om i
en grisblink även om jag skulle bullra så egentligen vet jag inte varför jag
smyger.
Jag duschar, sminkar, fixar kläder och rollar luktagott i ett huj. Hämtar matlådan i kylen i gamla vardagsrummet, glasögonen i det nya, hoppar i skorna i hallen där jag väjer för spisen och skjuss iväg med varm bil om någon av oss kommit ihåg motor/ kupévärmaren. I min fina bilen med stans fulaste fälgar (Jag har raktt fått skäll för det) ((Det är sant, men jag kunde inte bry mig mindre)) dånar jag musik på högsta volym och sjunger med, det är ungefär då jag vaknar på riktigt. Om vi båda glömt motorvärmaren vaknar jag lite tidigare, i alla fall denna vinter.
Hujedamej så kallt det varit. Jag är en sån som fryser från
oktober till april så att jag föddes här är en gåta. Jag kanske är en
bortbyting, jag älskar nämligen värme. Utom de sekundsnabba
kastaivägtäcketvallningarna då. Och om vintrar tycker jag inte. Jag klär mig
väl egentligen helt enkelt för dåligt, nu förtiden har jag ständigt på mig underställ och
mina älskade tjocksockar i alla fall. Apropå sockar så har jag till slut blivit
en hejjare på att sticka sockar, det tog bara tio par innan jag kunde göra ett par
som faktiskt såg ok ut. Ja, jag vet att man inte ska skryta men varför inte?
Alltid retar det någon.
Varför vi har två vardagsrum? För att vi renoverar är
svaret. Vi har levt i kaos hela vintern men på något sätt överlevt. Kanske att
allas vår påtvingade isolering har gjort det lättare för oss att inte behöva
leva upp till påhälsande vänners menande blickar. Nä nu menar jag inte att vi
har såna vänner men jag lovar, även du hade haft svårt att dölja förvånande
tankar om hur vi har stått ut i oredan. Men vi har tagit en dag i taget och som
tur är så trivs vi i varandras sällskap. Och nu är det nya köket nära, med gips
på väggarna så är det bara att börja planera matlagningen.
Är vi lediga tillsammans så blir det alltid långfrukost med
allt möjligt gott som man går upp i vikt av och efter det en rask promenad med en man
med dubbelt så långa ben som mig. Flåsande försöker jag hålla jämn takt och har
alltid slagit mitt rekord med dubbelt så många steg som honom. Så jag tänker
att det blir plus minus noll med kalorier in och ut. Byxorna går fortfarande
att stänga så det är nog lugnt, midjan har jag kvar trots att jag passerat
50strecket, men vi blir ju tydligen manligare och mister våra kvinnliga attribut ju
äldre vi blir har jag läst. Inget skägg har vuxit ut heller. Om ni tycker att
min röst börjar få basklang kan ni väl, burriga, be mig kolla om jag svalt fel
eller om magen börjar hänga över.
Nä, äldre blir vi allihopern vare sig vi vill eller ej,
tycker bara att allt kom efter mitt femtionde år. Stelhet, värk och sjukdomar,
tur jag ännu inte vet hur det blir efter 60.
Vad har vi då lärt oss det här året?
Jag har kors i taket blivit en lugnare människa. Jag vet, ni
som känner mig tycker nog att jag var lugn förut också men tro mig, min inre
oro har förvandlats till en ro. Jag är nöjd.
Jag tror vi har lärt oss att ha tålamod, vi har inget val.
Åsså har jag ju lärt mig sticka 😊
Kram för idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar