Du är unik

Du är unik

Jag håller på att flytta igen…

För åttonde gången på tio år rullar jag ihop mina kläder i säckar, rensar papper i pärmar och väljer noga ut vilka av mina prydnader och blommor jag älskar mest, bara de som får mig varm i hjärtat får följa med. 

Här sparas inget som jag inte tycker om.

I mitt allra första egna hem blev ibland ”fådda” saker framställda när givaren kom på besök.. Nåväl, jag har förmånen att vara äldre och klokare nu och kan därmed välja och vraka. 

Återigen kastar jag bort delar från mitt liv, de jag är klar med. Kläder jag inte använt på länge åker, de älskade gamla skorna med lite trasig sula har jag ju slutat använda, så varför ska jag ha kvar dem? Gamla julgrejer som inte fick vara med i julas kommer inte fram vid nästa heller, alltså – bort! 

Mina 30 banankartonger blir tjugo denna gång. 

Skönt!

Älskar känslan av att minimera mitt liv, eller sakerna i mitt liv, jag vill bara ha sånt som jag verkligen använder och behöver. Ok, banankartongen med nostalgisaker från min barndom har jag svårt att rensa ytterligare och farmors mors virkade överkast överger jag aldrig, även om det inte kommer användas. Det ger mig en känsla av stolthet att en förmoder till mig suttit och knåpat med det vackra. Fast jag måste fråga om någon mer än jag sparar sina barns allra första kläder? Jag har blivit ifrågasatt om det. Jag gillar att plocka fram dem och minnas det lilla knytet.

En vän till mig kallade mig stark som orkar börja om på nytt igen. Jag höjde mina ögonbryn och funderade på om jag är stark…? Jag? Njae, det är nog inte rätt ord, jag liksom många andra i samma situation befinner mig under ytan tills det är dags att få in ny luft och fortsätta vandringen i livet.

När saker har ältats nog är det dags att lära sig av sina misstag. Fundera, reflektera och göra om, göra rätt. Typ.  

Jag har insett att jag varit hård mot mig själv, inte värderat den unika människa jag är och tillåtit saker tills mitt mått varit överrågat. Jag lärde mig vara snäll när jag var liten men jag lärde mig aldrig att säga ifrån. Jag lärde mig att stå ut men aldrig vart gränsen gick. Därför har jag passerat min gräns många gånger och flytt när det gått alldeles för långt. Det jag vill säga är att jag insett att jag inte är ett offer utan att mitt beteende har tillåtit saker hända. Nä, nu är jag lite kryptisk, läs bara vad jag skrivit och omsätt det till dig själv så kanske du förstår.

Varenda en av oss är unik och ska bli behandlad så, försök att förstå det. Jag skriver till dig som går omkring och är lite ledsen och funderar på hur livet kunde bli såhär? Du som hade såna planer? Det finns många av er. Det vet jag. Psykisk/ fysisk misshandel, alkoholism, tystnad, hämndaktioner av olika slag och bråk är vanligt. Livet är för kort för att du ska stå ut med det. 

Du är för unik.

Jo jag är nog rätt stark. Ibland, Mellan varven är jag även rätt klok. När toppen är nådd vill jag bli fröken Åsa som lär mina lärjungar att kavla upp ärmarna och simma upp till ytan igen. Redo för att uppskatta det fantastiska livet, upptäcka de små tingen i vardagen. Se dig omkring där du befinner dig och tänk en tanke om varje fantastiskt föremål/ vy du ser. 

Låt det sjunka in och bekymren blir mindre. 

Du själv är ett av de fantastiska föremålen.

DU bestämmer i ditt liv.

Oj, idag blev det en djupdykning men livet är för kort för att hymla och bry sig om vad någon annan tycker. 
Nu lever vi livet 😊

Kram för idag!