En välkänd problematik är dock att internationella förhållanden, utrikespolitik och globala frågor aldrig lyckas få fäste i valkampanjen. Och ändå är vi, mer än förr, en del av en global ordning. Kriget i Ukraina och sanktionerna mot Ryssland sätter avtryck i svensk migrations- och energipolitik. Högerextrema ledare i EU och andra länder sätter fokus på behovet av skydd för kvinnors och minoriteters rättigheter. Och hungern på Afrikas horn, hettan i Indien och bränderna i Sydeuropa pekar entydigt ut klimat och miljö som en för mänskligheten existentiell fråga.
Så skrev jag i en gästkrönika i Dagen onsdagen den 10 augusti i år. Utgångspunkten var att brottsligheten för första gången stigit fram som allmänhetens viktigaste politiska fråga, och att det är val om några veckor.
Jag påpekade att även om det var störst andel av opinionen som satte brottslighet (lag och ordning) som sin viktigaste fråga så var det ändå bara fyra av tio. Ingen majoritet. Kvinnor ansåg att sjukvård var lika viktigt, och de unga sätter klimat och integration på samma nivå. I praktiken är det några grundläggande välfärdsfrågor som brukar vara i topp som väljarnas viktigaste frågor.
Eftersom brottsligheten generellt sett faktiskt inte har ökat, tvärtom, och det dödliga våldet inte heller är så mycket mer omfattande än för 20 år sedan, är det lite av en gåta att frågan blivit så het. Det är en intrikat väv av medier, opinionsbildare och faktiska händelser som skapar förutsättningarna för vilka frågor som i ett enskilt ögonblick upplevs som de viktigaste. Men tyvärr har de globala överlevnadsfrågorna mycket svårt att ta sig in i valrörelser.
Klimatet, säkerhetsläget och demokratin är våra ödesfrågor. Fixar vi inte det spelar det ingen roll hur stränga straff vi har för vapenbrott. Om vattnet tar slut, skördarna halveras, arter dör ut, kriget sprider sig till Europa, el och värme ransoneras, miljoner människor flyr undan översvämningar, hunger och torka och om presidenter och premiärministrar börjar sortera människor efter hudfärg, kön och funktionalitet – ja då kan vi alla hälsa hem. Är vårt politiska ledarskap moget att hantera dessa verkliga hot och inte bara de inbillade faror de själva älskar att måla upp för oss som lyssnar? Jag är tveksam, men jag har inte gett upp hoppet.
VÄNSTRA STRANDEN 