Segra eller dö – det stridsropet är helt enkelt inte förenligt med idén om ett liberalt demokratiskt statsskick. Men det stridsropet ekar genom Sverigedemokraternas historia, och det är ett eko också från det tidiga 1900-talet. En demokrati är ett slags konstant vapenstillestånd som präglas av insikten om intressen i konflikt och som därför drivs framåt av en ständigt pågående kompromiss. Politikens utformning berör var gränserna för en kompromiss går, när är den uthärdlig och för vilka aktörer är det. Den som är skickligast på att via kompromisser nå sina mål med bibehållen styrka är också den som når störst framgång. Och det är väl i just det dilemmat de borgerliga partierna befinner sig nu – vilka kompromisser är legitima och var går smärtgränsen för att nå sina egna politiska mål?
I David Baas nya reportagebok ”Segra eller dö” (Mondial 2022) får vi följa Sverigedemokraternas idéutveckling via ett antal högprofilerade individer som verkat i, eller just vid sidan av, partiet. Jag har ännu inte läst del ett av den vitbok som Tony Gustavsson framställt för Sverigedemokraternas egen räkning, men att döma av medieuppgifterna som jag tagit del av ligger berättelsen om bildandet och personerna som deltog i det nära Baas beskrivning. Gustavsson har ju, att döma av intervjuer med honom själv, inte heller kommit något på spåren som inte redan var känt bland forskare och journalister.
Baas är, som han själv skriver, en av den handfull journalister som längst och mest ihärdigt bevakat Sverigedemokraterna. Hans kunskaper om partiets inre liv och om individerna i det är imponerande. Jag har tidigare skrivit om hans bok ”Bevara Sverige Svenskt” (Bonniers, 2014) som jag menade tillförde mycket ny och viktig kunskap om partiet. Den nya boken ligger inte långt efter, men åtta år senare är förstås samhället ett annat och mycket av vem, vad, hur och varför kring Sverigedemokraterna är känt (bl a tack vare Baas själv).
Det jag tar med mig från den nya boken är den entydiga berättelsen om hur tankegodset från 1930-talets fascism och nazism har levt vidare i dagens parti. Baas övertygar när han pekar på hur både formuleringar och personer hängt med sedan 1980-talet och hur förändringen av partiet i huvudsak rört framtoning, yta och position. Grunden för partiets tankar är att Sverige och svenskarna håller på att utplånas och att nationell gemenskap är viktigare än individers livsval. Demokratin måste därför underordnas tanken om att det svenska folket representeras av en rörelse, en rörelse för gemenskap och enhet, den nationella rörelsen.
Så, segra eller dö. Som Baas skriver, en rörelse med apokalyptiska tankegångar där allt motiveras av ett högre syfte besitter en ideologisk sprängkraft som övriga politiska partier inte är i närheten av. Därav uthålligheten att arbeta i motvind så länge, för att citera en annan partiledare. För den som studerat politik länge är överensstämmelserna i taktik, som Baas beskriver dem, mellan Sverigedemokraterna och 1970-talets revolutionära vänster slående. Sverigedemokraterna bär på ett budskap om revolution. En nationell revolution.
VÄNSTRA STRANDEN 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.