En bref: Jaktsäsong på konfessionella skolor?

När jag var åtta år frågade min fröken mig, inför mina kamrater, om man verkligen “fick dansa” efter det att en annan elev berättade att dans förekommit på gymnastiklektionen. Den typen av ifrågasättande upprepades under min låg- och mellanstadietid, från katedern, alltid riktat just till mig, känd som frikyrklig.

I en gästkrönika i tidningen Dagen den 18 maj tog jag upp regeringens lagrådsremiss om ett etableringsstopp för konfessionella skolor. Jag anförde dels ett antal argument som hänför sig till de bristande logiken i förslaget, den icke-belagda problembilden samt risken att religionsfriheten för barn, ungdomar och familjer blir villkorad.

Men jag valde också att mycket kort lyfta fram mina egna erfarenheter från den i högsta grad icke-konfessionella statliga grundskola om nio år som jag själv gick i. Här är platsen att något mer brodera ut den sidan av saken. Först och främst vill jag säga att min skolgång var bra, jag tyckte om att gå i skolan och någonstans i slutet av den obligatoriska skolgången lär jag ha sagt till mina föräldrar att jag ville gå i skolan ”hela livet”.

Min första lågstadielärare s a s såg mig och gav mig stimulerande extrauppgifter då jag redan behärskande läsandet och skrivandets konst. Lärarna på högstadiet och hela kunskapsmassan under den perioden var också stimulerande. Jag minns dem alla med stor värme.

När detta är sagt, skolan var också en börda. Låg- och mellanstadiet präglades av en brist på stimulans för min del och därutöver kom återkommande ifrågasättanden av min och min familjs kristna tro – och gliringar – om densamma från ett par lärare. Att en och annan av mina klasskamrater hängde på är inte konstigt alls, men det var faktiskt inte de fåtaliga tillfällena som gjorde mig ledsen. Men att lärare använde, den vid denna tidpunkt (övergången mellan 60- och 70-tal) självklara auktoriteten, för att peka ut min (och naturligtvis hela min familjs) frikyrkliga engagemang som något suspekt eller löjligt sårade mig tidigt. Dock gjorde det snarast min tillhörighet ännu starkare och skapade tyvärr också en känsla av att det inte fanns mycket stöd att hämta utanför familjen. Och den processen har också lärt mig en del om hur vi bör bemöta varandra när någons tro eller livsåskådning uppfattas som främmande eller destruktiv.

Jag ser att det finns problem i konfessionella skolor, men problem finns i alla skolor. Att just konfessionella skolors problem skulle vara mer negativa än andra skolors problem är inte trovärdigt. Istället kan konfessionella skolor vara platser där barn får respekt för sin och sin familjs livsåskådning och där man därför i trygghet kan pröva och undersöka sina livsval. Att religionsförtryck skulle vara begränsat till konfessionella skolor är bara nys, det förekommer överallt och skall motarbetas överallt.