Dag 3 – Moshi och kunskaper om hög höjd

Dag nummer tre sedan vi startade resan var en återhämtningsdag. Som jag skrev i förra inlägget så var den inlagd för återhämtning och även utbildning. Jag såg jättemycket fram emot att få lära mig mer och det var också en av anledningarna att jag valde just den här resan, att det var inlagt utbildning om hög höjd. Det är något som är jättesvårt att få lära sig mer om, eftersom vi inte har några höga berg och därför är inte våra läkare och annan personal inom medicin, träning m.m. särskilt utbildade eller erfarna på just hög höjd. Så det som skrivs är ofta väldigt förenklat och ganska skrämmande, ungefär som att får du symptom så måste du gå ner annars kan hjärnan sprängas. Så är det inte.

Hög höjd

Jag tänkte ägna lite av det här inlägget till det jag lärde mig den dagen (och senare under resan också) för utöver den dryga timmen föreläsning gjorde jag inte många knop förutom vilade, slappade en stund vid poolen och förberedde packningen. Därför kanske det passar bra att börja med ett förtydligande att den här dagen var inlagd för återhämtning, utbildning och acklimatisering stod det. Åtminstone hade jag tolkat det så. Det var dock en missuppfattning från min sida som tänkte på höjden, jag hade inte kollat upp vilken höjd Moshi låg på och trodde att vi skulle få en dags acklimatiserng till ”låg höjd”, ungefär som första dagen jag kom till alperna och kände att här är det ändå skillnad, det händer något i kroppen. Det var dock som sagt fel för Moshi ligger på ca 900 möh (möh = meter över havet, eller masl=meter above sea level om ni vill googla något) och det ger ingen höghöjdseffekt alls. Kände mig lite dum när jag insåg det, det hade jag kunnat kolla upp och förstå, men det var ändå väldigt bra att ha den för acklimatisering till resandet. Till värmen, efter att ha flugit, få ordning på magen och sömnen lite igen efter resan och så.

Några exempel för den som nu sitter och tänker febrilt på olika höjder och letar referenser:

byarna Gressoney och Champoluc i Aostadalen, italienska alperna = ca 1600 möh
Davos = ca 1550 möh
Chamonix = ca 1050 möh
Cusco = 3400 möh (byn där Inkaleden startar ifrån i Peru)
OS-arenorna i Sotji 2014 ca 1500 möh
OS-arenorna i Peking 2022 ca 1850 möh
Toppen av dundret i Gällivare 823 möh
Kebnekaise ca 2100 möh (Sveriges högsta punkt om någon missat det)

Jag tror de flesta känner någon som varit på Kebnekaise och många av er läsare har kanske varit upp dit själva, och det är ju aldrig någon som pratar om höjdsjuka där. Och absolut inte om någon åker slalom i Gällivare på Dundret.

Det är väldigt individuellt när en börjar känna av höjd och reaktion på det men det är inte ovanligt att märka av det i alpbyarna men kanske mest att första dagarna blir en lite tröttare i benen i uppförsbackar än vanligt och så. Elitidrottsläger brukar ju ofta vara i just alperna på de höjderna, 1500-2000 möh för att få kroppen utmanad men i lagom dos för elitträning. Omkring 2500 däremot börjar det vara rätt många som får lite mer känningar och blir illamående eller får ont i huvudet. Därifrån och uppåt är det individuellt men generellt sett blir det såklart tuffar och tuffare för det blir ”mindre syre” i luften.

Lufttryck och syremängd i tunn luft

Här är nästa grej som är värd förklara, för alla som inte minns skolfysiken. Det blir inte mindre syre i luften, det blir lägre lufttryck. Och när trycket är lägre sprids luften ut på större volym. SMHI förklarar det med det vanliga uttrycket att luften blir tunnare ju högre upp i atmosfären, och förklarar lufttryck som en pelare av luft och ju högre upp är det helt enkelt mindre luft ovanför oss som tynger ner. Men visst känns det lite knas att luft kan sprida ut sig och var mer eller mindre kompakt? Själv får jag tilt i huvudet när jag ska tänka på det och då ska vi inte blanda in väder, som också påverkar (och då har jag ändå läst naturvetenskaplig linje och civilingenjör. Jättemycket fysik och sånt genom åren) Det är för mig riktigt bakvänt att lågtryck (aka dåligt väder oftast) är ”lös” luft medan högtryck som ofta är klart väder utan moln är ”mycket” luft ovanför oss. Jag tycker nämligen att luften känns väldigt kompakt vid lågtryck och ”klar” vid klart väder. Men väder ska jag inte ge mig in på att förklara, jag nöjer mig med att ha fått vandra på hög höjd tillsammans med en meteorolog, tyvärr var ju hon på semester så jag försökte undvika att fråga henne en miljard frågor om väder och berg.

Syrebrist

Det blir alltså inte mindre syre, det är fortfarande ca 21% syre i luften men en måste andas mer luft för att få i sig samma mängd syrepartiklar eftersom luften har lägre densitet. Densitet betyder tjocklek på en vätska/gas/material på fysikspråk. Det som kroppen reagerar på är dock att när vi andas mer pga mindre syre så andas vi ut mer koldioxid, kroppen reglerar både mot för låg syrehalt och för hög koldioxidhalt genom att andas mer och pulsen går upp för att hålla igång maskineriet. Koldioxid är surt i kroppen och när vi andas ut det blir kroppen basisk och försöker justera det bland annat genom att kissa ut bikarbonat. Därför är en effekt av hög höjd att vara kissnödig hela tiden. Det är inte speciellt praktiskt på ett berg helt utan växtlighet och fullt med annat folk. Vi har skrattat så tårarna sprutat av alla bilder för på var och varannan är det nån med ändan i vädret i full fart med att lätta på bikarbonatöverskottet.

Höghöjdssjuka

Som sagt, det finns inte så mycket information i Sverige men utomlands i till exempel alperna eller i Tanzania är det förstås mycket vanligare med kunskapen. I Tanzania kan de förmodligen mindre om hypotermi (nedkylning) än vårdpersonal i Sverige. Såhär skriver 1177 om höghöjdssjuka och det är ju minst sagt kortfattat. Det är dock ändå tycker jag lite av en nidbild att ingen i Sverige kan, det finns både läkare i min närhet och väldigt erfarna expeditionsläkare, expeditionssjuksköterskor, klättrare och andra inom berg som är väldigt kunniga. Men jag ska försöka ge en version, om du som läser vill förtydliga något eller har en helt annan kunskap eller vill tipsa om läsvärda länkar så är det bara att skriva en kommentar, det vore varmt välkommet för det här är ett viktigt ämne.

Reaktionerna på höjd är väldigt individuella och även höjdnivåerna som sagt, men det går att dela in höghöjdssjuka i tre nivåer.

AMS = acute mountain sickness. Här krävs ännu ett förtydligande för alla oss som inte läst medicin eller språk. Akut betyder inte typ livshotande som vi kanske tänker oss, eftersom vi använder det för akuten, en akut situation som måste lösas omedelbart osv. Akut är motsatsen till kronisk. Alltså tillfällig, motsatsen till permanent. (jämför ryggskott som heter akut lumbago på medicinspråk som också låter väldigt mycket allvarligare än det är, även om en visserligen känner sig väldigt skadad när det uppstår) Det går alltså att hantera akut höghöjdssjuka utan att springa ner för berget vid minsta tecken.

Symptom är till exempel trötthet, kräkningar, illamående, huvudvärk, orolig sömn, tappad aptit, känslan av uppblåst skalle.

Mild AMS = klassningen är minst två symptom. Bara ett kan vara något helt annat men ska förstås tas på allvar. Två ska tas på allvar. Blir det tre eller fler symptom är det verkligen dags börja lyssna på kroppen och den guide eller läkare som förhoppningsvis är med. Går det inte över inom en viss tid så är det dags gå neråt, men det kan också gå över när kroppen anpassar sig. Vi hade jätteduktiga guider där huvudguiden var väldigt erfaren och välutbildad inom hög höjd.

Allvarlig AMS = lyssnar en inte på kroppens signaler eller de inte går över, då måste du neråt. Nästa steg är annars att andningen slutar att lugna sig vid vila, tappar orienteringen, tappar koordinationen och verkar lite sluddrig och full. Om ni såg expeditionen på TV i höstas så var det en person som passerade i TV-programmet som definitivt var vinglig och uppenbart höjdpåverkad. Då är det verkligen dags att gå neråt.

Väldigt allvarlig AMS = det som kan hända då är det många har hört om som kallas HAPE och HACE. High altitude pulmonia/cerebral edema. Lung- och hjärnödem. Det är jättejättejättedåligt och jag kan inte förklara medicinskt vad som händer. Men hit ska det inte gå, kroppen ger signaler innan! Men ja, ignorerar du alla signaler och fortsätter uppåt, då kan det gå så.

Exakt vad höghöjdssjukan beror på kan jag inte förklara och jag vet inte ens om det är helt känt vad som händer i kroppen. Det forskas inte så mycket heller, jämförelsevis, eftersom det är så få som håller på med bergsbestigning. Problemet med höjdsjuka är ju egentligen rätt lätt att lösa jämfört med t.ex. cancer, det är bara att inte gå upp på hög höjd.

Hur undviker en höghöjdssjuka?

Det som går göra för att undvika är sammanfattningsvis: lyssna på kroppen och lyssna på guiderna/läkarna som är med. Men det finns också några enkla knep:

Drick mycket, minst 3-5L per dag. Minst.
Ät. Energi. Fast du inte kommer vara hungrig. Öva hemma innan på att verkligen se hur stora dina portioner är normalt. Du kommer röra dig betydligt mer än hemma men förmodligen ha lägre aptit, åtminstone vissa dagar, så det blir jobbigt att äta. Men äta hjälper.
Gå långsamt. På Kilimanjaro säger alla pole, pole. Långsamt, långsamt. Och det är luciatågslångsamt ibland. Det här är anledningen till att det faktiskt relativt ofta går åt pipan för unga, vältränade personer för de klarar att gå snabbare för muskler, hjärta och så är vältränade och vana hantera det men resten av kroppen hänger inte med.
Håll jämnt tempo och jämn temperatur. Det här tipset är ju bra vid alla vandringar, det sparar energi och humör och ger en behagligare upplevelse.
Gör acklimatiseringsturer, planera rutten och ”go high, sleep low”. Gå upp en liten bit och sen ner igen för sömnen. Som ett mini-mini-höghöjdsläger.
Håll koll på symptom, använd smärtskala på huvudvärk för att hålla någon ordning, skriv upp i dagbok. Linda skrev upp oss varje dag och lämnade in till huvudguiden Gilbert.

Kroppen acklimatiseras och det går hyffsat snabbt, några dagar men ändå individuellt. Många verkar ha en höjdnivå som är gränsen, för en del går det över efter den när kroppen väl vant sig, för andra kommer symptomen tillbaka. Jag har bara varit över 4000 möh två gånger och min gräns verkar ligga ungefär där, men sen blev det inte så stor skillnad, snarare tvärtom var jag rätt fräsch där ovanför faktiskt.

Packningen

Springland hotel var gemytligt och det var gött att äta frukost i lugn och ro, de hade supergoda omeletter på beställning och jag gillade kaffet. Men mestadels bestod dagen i att packa om för på något märkligt sätt vägde väskan ändå mer än 15 kg när det var dags ge sig av och vi hyrt sovsäckar (hade vägt med min sovsäck hemma) och fyllt på lite snacks. Vi packade upp, packade undan kläder från resa och till Safari, portionsförpackade, ratade…. tyvärr dumpade vi en del våtservetter som i slutändan hade varit fräscha att ha några fler men annars var det bara bra att minska ner lite och inga problem att dela på myggstiftet till exempel (jag hade köpt ett av glas?? hur tungt??)

Jag kan inte påstå att jag varit i Moshi för jag gick inte ens utanför hotellet. Vi var ut och käkade en bit bort inne i byn kvällen innan då vi landat men det var bara mörkt. Mest försökte jag vila och ladda och hantera tankar. Så mycket tankar, hade svårt att landa i det stora i att faktiskt vara där på plats, samtidigt som jag inte ville förminska det. Jag låg knappt vid poolen och solade ens den dagen för jag ville inte bli trött eller bränd och slösa på krafter.

Vi fick också prata en och en med Linda och i min dagbok har jag skrivit om vilken press jag ändå kände, jag försökte mota bort den men den fanns där. Jag ville verkligen upp och jag visste att jag förväntade det av mig själv, att min omgivning förväntar sig det och när jag dessutom har vandrat en del, varit en del på lite hög höjd förut, har en lite öppen profil på blogg och sociala medier än vad kanske alla har så kändes det…. ja, rätt tufft faktiskt. Jag visste innerst inne att jag aldrig skulle ge upp, men risken fanns ju såklart att jag skulle bli sjuk. Och jag vet inte hur jag skulle ha hanterat det, det vet jag fortfarande inte.

Linda sa något jättebra och träffande den dagen, när vi alla satt och pratade förberedelser och höghöjdssjuka och packning: Känslan ni har nu, inför berget, när ni inte varit där och inte vet hur det ser ut eller hur det kommer att bli. Oavsett hur det går, om ni går ända upp på toppen eller inte, så kommer den här stunden aldrig mer tillbaka. Från och med vandringen så har ni varit på berget och plötsligt är alla referenser ändrade och det kommer vara svårt att minnas hur det kändes innan. Det var det sista jag tänkte innan jag släckte lampan för sista gången inomhus på en vecka.