Kilimanjaro – allt om resan

Jag har tänkt så länge att jag velat berätta om Kilimanjaro men det har inte hunnits med. Jag skrev dagbok hela resan och tog massor med foton, men direkt efter var det så mycket att smälta och sen fortsatte året med så mycket annat så till slut började jag tänka att det får bli en återblick när det gått ett år. Och det har det nu. Jag blir påmind av det av vädret ute och av allt runtomkring, vi åkte två dagar efter alla hjärtans dag och kom hem två dagar innan Vasaloppet.

Före avresa

I flera månader hade jag tänkt på det och tränat inför det men som det så ofta blir så blir inte träningen riktigt som tänkt och i slutändan när allt ska packas ner i väskan så ryms det inte riktigt… och så dyker de vanliga fjärilarna i magen upp. Jag hade en konstig skada i ena armen också, handen svullnade och inte förrän några dagar innan avfärd fick jag slutgiltiga beskedet från läkarundersökningen att det inte var någon fara, mer än för någon annan, att vistas på hög höjd. De hade kollat alla kärl kring hals och nacke med MR och ultraljud och fortfarande vet ingen vad som orsakade svullnaden men det var i alla fall inget farligt. Riskerna på hög höjd är många, samtidigt som det allra mesta dels går att hantera på berget och en del saker går ändå inte att veta i förväg, som hur en ska reagera på höjden. Däremot så behöver kroppen vara frisk för en sån strapats, så nervositeten att råka bli förkyld, äta något dåligt eller stuka foten eller något annat var värre än den nånsin varit inför något av alla långlopp och annat jag gjort.

Vi hade en träff i Stockholm i november tre månader innan avresa och det var toppen, få träffa gruppen och vår svenska färdledare Linda Åkerberg som skulle med på hela resan och en representant för resebyrån Äventyrsresor. Det blev lite mer verkligt då och vi gick igenom packning och andra förberedelser. Packningstipsen var bra, träningstipsen var inte så bra. De var väldigt diffusa och såhär i efterhand kan jag förstå dels varför det blev så och sätta tipsen i förhållande till hela gruppen och till prestationen, men då var jag väldigt frustrerad och besviken över att det inte var tydligare. Träningstipsen bestod av ”grundfysik och träna kondition och puls”. På riktigt, inga mer detaljer. Andra resebyråer skickar ut hela träningsprogram en ska följa och jag är väl mer åt det hållet att jag hade velat veta, men vi hade med oss allt ifrån en ironman till några som aldrig någonsin vandrat och som heller inte var så intresserade av träning alls så att göra ett program som fungerar för alla hade ändå inte gått. Jag har däremot satt ihop ett eget inlägg utifrån mina erfarenheter, bakgrundskunskaper inom träning och den här typen av prestationer för dig som vill förbereda dig.

Spoiler alert: det handlar om mycket mer än bara själva träningen som sker på ett gym eller i något motionsspår.

Utsikten från rödberget på en av mina testa packningen-promenader

Packningen

Packningen är ett inlägg i sig, jag skrev en packlista som jag nu (snart) har uppdaterat med vad jag faktiskt använde och vad jag inte behövde och vad jag fick panikdumpa på hotellet innan vandringen.

Resan

Jag reste med äventyrsresor och en specialresa för bara kvinnor. Det tilltalade mig även om jag hade kunnat tänka mig åka med män också, men det var färdledaren som lockade och att det var en speciell satsning på att få med fler kvinnliga guider på plats. Linda Åkerberg är en äventyrsprofil som jag vet brinner för vandring och är erfaren och intresserad av hur allting fungerar på hög höjd. Det vet såklart de lokala guiderna också och de var huvudguider, men att ha en person med som är mer lik en själv det är alltid positivt tycker jag och en person jag har förtroende för via sociala medier och som då redan känner huvudguiden och har gått med honom förut, det är bra.

Resan var 12 dagar totalt, inklusive resa, och med möjlighet att lägga till några dagar safari eller strandhäng på Zanzibar. Vi valde att åka på safari när det ändå kändes som en once in a lifetime, men mer om det i ett annat inlägg. Resan kostade 34000 kr då, köpt sommaren 2018 för att genomföras februari 2019. I år är priset höjt till 37500 kr men resan med samma upplägg och med Linda som färdledare finns kvar, de är där just nu faktiskt! Resan var också klimatkompenserad men det är väl det mesta numera men så tillkommer kostnad för visum vilket man måste köpa på plats (enklast, särskilt när man inte bor i Stockholm) och dricks till guiderna. Så det är mycket pengar men jag kollade runt mycket och det är prisvärt för vad som ingår. Linda hade också modifierat resan lite och lagt in en extra acklimatiseringsdag före avfärd i Moshi jämfört med en del andra varianter på Äventyrsresor och även själva vandringen innehöll en extra acklimatiseringsdag. Det bör en ha, men det är lätt att snåla på för det blir dyrt med guider och alla resor blir såklart dyrare ju fler dagar det är. Men chanserna att nå toppen ökar avsevärt med bättre acklimatisering och det är ju ändå toppen som är det stora målet för de allra, allra flesta som är där.

Vilken rutt upp på Kilimanjaro

Det finns sju olika leder upp och de går från lite olika håll och är olika långa. Mweka route används bara för att gå nerpå. Olika guideföretag har lite olika upplägg också så vi tog till exempel en etapp på två dagar (Baranco-Karanga, Karanga-Barafu) som går att ta på en dag. Det var den dagen som gjorde att vi fick en extra acklimatiseringsnatt kring 4000 möh och en behagligare tur än att pusha på. Jag försökte läsa på innan men det var svårt att greppa när jag aldrig hade varit där, nu känns det däremot mycket mer tydligt. Det finns också statistik på hur många som klarar toppen längs de olika lederna men det skulle jag inte fästa för mycket stress vid, såhär efterklok som det är lätt att vara. Det ligger absolut nånting i det men det har lika mycket med vilka guideföretag det är och hur snabbt det går. Marangu route är känd som coca-cola route och är en av de allra vanligaste och anses lättast. Den är dock även mest besökt och därmed mest folk. Där går det bo i små stugor längs rutten. Den kallas så eftersom de sålde coca-cola där till trötta turister förut men numera är det lite mer seriöst och en rejäl städinsats är gjord och det är förbjudet med plastflaskor på berget nu.

Vi gick Machame route och den är känd som ”whiskey route”, varför vet jag inte, och den anses vara svår men med väldigt varierad och vacker terräng. Den går genom alla klimatzoner och terränger som som finns på Kilimanjaro vilket är många eftersom det är världens högsta fristående berg så det går från lågland och regnskog till högt upp med alpin öken och glaciär.

Här är en lista över de olika rutterna för dig som vill läsa mer.

Dag 1 – Avresedagen

Jag åkte från Umeå på lördagen den 16 februari 2019. Jag bokade anslutningsflyget med äventyrsresor så det inte skulle kunna strula med något kring det, eller snarare OM det strular så får de fixa. Lätt värt att betala lite extra för den biljetten, tror jag betalade ca 1000 kr per väg och det kostar det ibland ändå. Skönt slippa övernatta också men det blev en lång dag på Arlanda som jag slog ihjäl med att läsa och dricka jättemycket kaffe, gå på clarions gym och sen mötte jag upp Johanna rätt tidigt och åt middag och följde alla deltagares ankomst från olika i facebookgruppen och slutligen möttes vi upp vid gaten på kvällen vid sju-åttatiden. Det var nattflyg vilket var rätt skönt, även om det inte var hela natten eller någon tidsskillnad.

Lämnade ett svartvitt Norrland

Löpning minskar ångest och effekten håller i sig flera timmar efter så jag brukar försöka springa innan långflygningar. 

Flygningen gick bra, jag som är flygrädd kunde koppla av men sen blev det en låååång morgon i Addis Abeba på flygplatsen där det inte fanns nånting att köpa att äta nästan. Bara konstiga bufféer och absolut noll koll på innehåll. Men då var vi så pass nära att det ändå mest bara pirrade i kroppen av positiv resfeber och efter några timmars mellanlandning lyfte vi mot Kilimanjaro International airport i Arusha.

Hälften av turisterna ska bara på Safari som ni kanske kunde gissa…Här började vi uthållighetstestasLivrädd bli av med bagaget så flög i det viktigaste, gaaaanska varmt stå i passkö

När vi landade började gruppdynamiken, det var superlång kö till visumköpen och passkontrollen och reaktionerna var oväntat förvånade. Vi var några som rest lite mer som inte var så överraskade, men enligt Linda brukade det gå jättesmidigt så vi kanske hade otur. Jag hade magknip efter resan så jag ville mest bara lägga mig ner men är det något jag är van vid så är det den här typen av tråkig, varm väntan. Så plötsligt var alla ute på andra sidan och nån ängel hade varit och köpt vatten åt alla och delade ut flaskor. En chaufför väntade på oss med en minibuss och de hivade upp alla väskor på taket (som alla kom med flyget!) och så åkte vi iväg mot Moshi och Springlands hotels.

Vi var i Tanzania!