Bug 3: Mer Bilal

En kort blänkare blir det idag om Enki Bilals serie Bug vars tredje del kom ut för några månader sedan. Att det blir ett kort inlägg beror på ungefär samma sak som att det tog ett tag innan jag läste boken: Den fortsätter helt enkelt på samma sätt som de första två delarna, dvs med en historia som inte är särskilt spännande eftersom den helt bygger på att man uppskattar en serie vars skapare verkar sätta en ära i att dekonstruera allt vad spänning är, och som man därför behöver vara på humor för att läsa.

Med andra ord, Kameron Obbs odyssé fortsätter i en värld som faller samman. Det är inte bara att all digital teknik slutat fungera, med Obb som den enda som kan på ett närmast gudalikt sätt använda den, utan det beror minst lika mycket på det sammelsurium av politiska grupperingar som slåss om makten. Alla grupperingar verkar lika avskyvärda ock sekteristiska, och det samma gäller de politiker och and makthavare som vi får se som varierar från maktgalna diktatorer till som bäst cyniska våldsverkare som kanske, eventuellt, mycket tveksamt kan sägas vilja människors väl.

Det är alltså en hopplös värld där det ter sig meningslöst att ens försöka ändra någonting eftersom alla ändå är lika goda kålsupare, en världsbild som jag måste säga känns som om den ligger obehagligt nära en del länder i vår närhet där likgiltigheten inför vad de styrande tar sig till ses som höjden av intelligens eftersom det inte spela någon roll vad man gör, och att man därför inte har något ansvar för vad som händer i landet.

Så nej, jag är inte så förtjust i den här serien, och jag har blivit mindre förtjust i den allt eftersom. Den underliggande cynismen tycker jag är att göra det alldeles för lätt för sig som författare; att enbart säga att alla bara tänker på sig själva och att ingen någonsin menar väl känns väldigt tonårsdramatiskt, sådär lite chict världsvant. Som jag skrivit förut om Bilal är det svårt att inte läsa in hans erfarenheter från Jugoslaviens sönderfall, med de olika etniska grupperingarna som stred på grund av ständigt mer svårförståeliga oenigheter om vem som gjorde vad mot vem för hundratals år sedan, men jag skulle önska att om hans strävan är att skildra ett krig där det inte går att sympatisera med någon och att casus belli åtminstone för utomstående helt saknas så skulle analysen bli åtminstone en gnutta djupare än att alla suger.

Bilal gör det också alldeles för enkelt för sig när han introducerar karaktärer eller händelser på en höft för att sedan ignorera dem igen, utan förklaring, som när huvudpersonens dotter iklär sig en mask på en sida, inklusive prat om hur denna ska hjälpa henne att undgå upptäckt, för att nästa gång hon dyker upp har hon den inte längre på sig med motiveringen att hennes far inte gillade den och att det är lättare att smälta in ikläd en slöja. Varför scenen med masken ens finns med är mycket oklart. Liknande saker är som kvinnan som faller ner från 47:e våningen för att sedan omedelbart dyka upp igen; onekligen i en rullstol och en del småsår, men med tanke på att det inte ens gått ångra dagar mellan scenerna göra det hela smått löjeväckande, som om inte ens Bilal själv bryr sig så mycket om logiken eller konsekvenserna av det som sker.

Därför tycker jag klart bättre om serien när den ger sig av i andra riktningar, som vad det blåa molnet som nalkas Jorden egentligen är för någonting och vad utomjordingarna vill. I den här boken resulterar det i en del sidor som i princip enbart består av helsidesteckningar med en löpande inre filosofisk monolog från Obb, och även om det kan bli så flummigt att det närmast upphör att ha någon mening föredrar jag nog ändå de här sidorna 🙂

Ok, det blev visst inte så kort inlägg ändå, och då har jag inte ens nämnt teckningarna. Men de ser också ut som de brukar när det gäller nutida Bilal: Gråblått, lite småsuddigt/disigt, människor som ser ut som de skulpterats fram ur sten, och där föremål har konturer som ser ut som om färgerna fladdrar i vinden. När jag läste serien kom jag att tänka på en serie som är väsensfrämmande från den här vad gäller känsla och mål: Frank Miller och Bill Sienkiewiczs fantastiska Elektra – Assassin. Orsaken till det är att det finns teckningar där som kan påminna en smula om Bilals här; från helt olika utgångspunkter om hur man tecknar serier når de två tecknare ibland fram till enstaka teckningar som liknar varandra (flest färger his Sienkiewicz förstås, likaledes mer skärpa). Inte mycket och nog mest en slump att jag råkade associera till EA, men ändå 😉