Det är något, det tar ner mig, som en fotboja av bly, och jag frågar mig själv varför jag inte vill vara bekymmerslös och leka med de andra barnen.
Vad äter mig, vad får ner mig i det där lummiga och hemtrevliga djupet, det kan inte beskrivas som vemod men nästan det är en liknande känsla som är lugn och harmonisk, jag kom på, det är sorgsenhet. Jag tror det handlar om att allt ska ta slut och att vi inte vet hur fort och vad vi hinner innan, det kan vara en fundering om det jag gör verkligen är sådant som jag vill ska vara det sista jag gör. Inuti mig finns det en undran hur det kommer sig att jag nästan alltid innerst inne, inte hoppas logiskt, men känslomässigt och med en skräckblandad undran på en dålig utveckling och jag vet inte om jag vill ha en stor utmaning eller om det är så att jag omedvetet tänker att om det blir tillräcklig stort och jobbigt att jag till slut skulle unna mig själv lite självömkan, att det skulle finnas ett förträngt behov som jag inte unnar mig att tillgodose. För det är aldrig någonsin synd om mig och jag kan ibland känna mig så trött på att vara stark. Så klart jag vill vara frisk och leva ett långt liv, jag älskar livet. Det är idag ingen känsla det är en kunskap, lika säker som ett plus ett bli två. Jag har en del studier jag behöver sköta intensivt, Linnea ska hämtas från fritids i eftermiddag, det har blivit min vecka. Jag har en svag huvudvärk och jag tror det är stress, jag dricker vatten men inte någon värktablett. Jag behöver träna och har satt på mig träningsbyxor och hämtat tröjan som lämpar sig bra för en joggingtur, min kondition är ett skämt och jag skulle behöva justera. Varför älskar jag livet, det är det ända sättet att leva, annars kan vi lika gärna dö.
Ta hand om er, och om ni kan le, så gör det, det sätter fart på en mängd bra kemiska reaktioner.
På återseende!
Livspartiklar 