Jag tänkte att jag skulle skriva lite om några specifika reseupplevelser – ni vet lite sådär tips, som sig bör i en reseblogg. Men, i samband med det så fastnade jag i en massa gamla inlägg här i bloggen och kunde inte sluta läsa. Vilken skatt det är, att ha så mycket nedskrivet och fotat från år av liv i allmänhet och familjeliv i synnerhet. Egentligen är det ju så livet är; består av dagar i nuet med basen i det som för tillfället är mest livet i stort – som familjeliv som mitt handlat om i närmare 14 år. Och så spetsas de dagarna med det man tycker att är mesta strössel i livet – för min del i väldigt stor utsträckning resor, men också upplevelser i stort, sociala sammanhang, god mat och dryck, träning och idrott. Och åsikter för all del. Roliga inlägg är de som är av åsiktsmaskintyp – och för alla inlägg så känner jag att de likväl hade kunnat skrivas idag. Grundtankar och ideologi är densamma, samtidigt som det är häftigt att jag nu vet och kan mer. Att åren som gått gett erfarenheter. Så häftigt det är, livet. Älskar åkturen så mycket!
Hemma…
…och borta.
Att skriva om åsikter och annat driver ju dock förstås tid. Åsikter i form av att hinna tänka, och skrivandet i form av att skapa. Den är svår att hitta i vardagen, samtidigt som det stora skillnaden nu mot förr är att jag inte tar upp en laptop i knät om kvällarna och skriver. Jag antar att jag inte saknar det, för annars hade jag ju?
Men just nu har jag tid, faktiskt. Jag har några dagar mellan uppdrag, och herregud ljuvligheten i en plötslig paus från jobbmåsten. Jag anstränger mig stort för att försöka njuta av det – det är så ovant? En vän sa det så klokt att ”njut, för du kommer snart att se tillbaka på den här tiden och önska att du hade njutit mer av den”.
Det är så himla klokt. Är det samhället, eller är det jag, som tycker att jag verkligen behöver förtjäna ledighet? Som att år av arbete, och 3,5 år utsåld som egenkonsult, inte är just det. Eller fotbollscoachandet, barnavårdandet, hemarbetandet och allt som pågår konstant inte är skäl nog att helt lättjefullt njuta av en paus när den ges. Att sitta på en stol i solen med en kaffe i handen är konstigt när det går att plocka med någonting istället?
Jag tittar ofta på bänkar längs med promenadstråk och förundras över de som sitter där. Bara sitta, när man kan vara i rörelse? Jag förstår det inte. Men jag vill förstå – och jag vill vara en sådan som bidrar till det, snarare än tvånget om rörelse. Alltid på väg. Det är ju rätt ovärt?
Min lilla paus nu är ju samtidigt att vara på väg någonstans. För att jag valt att gå vidare.
Men det var ju inte det jag skulle skriva, och anledningen att jag egentligen började läsa i min egen blogg var för att se om jag verkligen skrivit tillräckligt om Port de Soller på Mallorca ännu. Om så lite som tre veckor är jag där igen, för en efterlängtad medelhavssemester – precis som förra året. Ja, jag har tydligen blivit en sådan som kan tänka mig att göra samma sak flera år i rad? Men bäst, är det – så det är ett enkelt val.
Längtar och kan knappt föreställa mig att detta snart är verklighet.
Men självklart har min paus, som det ännu är oklart hur många dagar eller veckor den blir, betytt att jag kollat i diverse appar – väder, tåg, flyg, hotell… – efter andra lite nära destinationer som skulle kunna förgylla tillvaron lite extra. Amsterdam, Köpenhamn, Berlin, London, Visby, Riksgränsen, … – lika spretigt som vädret? Får erkänna att just det sistnämnda känts lite viktigt. Om jag vill någonstans, så är det någonstans där osäkert vårväder får bytas mot stabilt försommarväder. Det verkar dock inte vara fallet någonstans på nämnda destinationer, så det blir legoland och troligen inget mer. En utsvävning för barnens skull och i övrigt; landa. Bland kvittrande fåglar och körsbärsblom. Finare än finast, denna maj.