Ska högre utbildning utvärderas?

Följande tankar kom upp och formulerades under en av sessionerna på Fekis, den årliga företagsekonomiska konferensen, som denna gång hölls i Västerås och Eskilstuna: ”Meningsfulla utvärderingar för kvalitet och utveckling i framtidens ekonomutbildningar”.

Att vara lärare på högskolan, med intresse för kunskap, handlar om att ständigt utvärdera arbetets alla aspekter och delar, inte bara det som händer i samband med undervisningen. Utvärdering är en förutsättning för lärande och utveckling, så det handlar inte om ifall man utvärderar utan hur och för vem utvärderingen görs. Med hänvisning till min syn på kunskap och akademisk kvalitet menar jag att det är för kunskapens, demokratins och samhällets långsiktiga hållbarhet som undervisningen på högskolan utvärderas, och därför blir frågan om hur och vad man utvärderar viktig. För att resultatet av utvärderingen ska kunna leda till att kunskapens kvalitet ökar måste både synen på utvärdering och metoderna som används förändras radikalt. Framförallt måste tilliten till professionen öka, betydligt. Utvärderingar enligt regler standardiserade mallar kan aldrig bli akademiska, och eftersom det är den enda typen av utvärdering som leder att kunskapskvaliteten ökar krävs en förändring av nuvarande syn och arbetssätt.

För att kunna bygga ett kunskapsfokuserat och kvalitetsfrämjande utvärderingssystem måste systemet som helhet dels vara integrerat i undervisningen och kursutvecklingen, dels kännas meningsfullt för alla inblandade. Om systemet införs och kontrolleras av andra än ansvariga lärare eller om det handlar om att stärka kursens, utbildningens och högskolans varumärke, kommer det inte att kunna leda till bättre kunskapskvalitet. För att nå dit behöver synen på värdet med en examen förändras, både samhällets, arbetsmarknadens aktörers och högskolans samt studenternas syn på vad högre utbildning och varför man studerar måste förändras. Idag betraktas hög genomströmning som något positivt, eftersom högskolans ekonomi är direkt relaterad till hur många poäng studenterna tar och hur många examina som högskolan utfärdar. Och många arbetsgivare ser högskolan som ett slags grovsortering i rekryteringen och politikerna betraktar utbildning som en kostnad, inte som en investering. Självklart påverkas studenternas syn på vad högre utbildning är och varför man studerar av detta. I ett samhälle där kunskapen har ett egenvärde och det faktiskt spelar roll vad man kan och vet kommer en examen från en högskola som är känd för att ställa höga krav på studenterna att leda till ökad attraktivitet, men en sådan utveckling kan inget system för utvärdering i världen främja. Kvaliteten kommer nämligen inte an på hur eller vad man mäter. Kunskap är en personlig, förkroppsligad egenskap som visar sig i ord och handling, och alla bedömningar bygger dessutom på tolkning som i sin tur utgår från individers bedömningsförmåga så strävan efter objektivitet är en fåfäng jakt på en guldkruka vid änden av regnbågen.

Ett kunskaps- och kvalitetsfrämjande sätt att se på utvärdering är att utgå från studenternas kunskaper/lärande. Det är inte svårare än så att en kurs med hög akademisk kvalitet leder till att fler lär sig mer, och lärande samt kunskapsutveckling är också vad akademisk kvalitet handlar om. Nuvarande sätt att se på utvärdering bygger problematiskt nog på principer som enklast kan sammanfattas i termer av NPM, som handlar om att flytta ansvaret för kursens innehåll och utformning från den akademiskt utbildade läraren till högskolans ledning och linjeorganisation, ytterst för att öka studenternas (kundernas) tillfredställelse med kurserna och utbildningarna.

Hur ska vi använda resultatet (av utvärderingarna), är en vanlig fråga som bygger på en antaganden som är viktiga att analysera. Premissen för frågan är att det är ett resultat vi vill ha, och att detta kan och ska användas, vilket på inget sätt är självklart. Min utgångspunkt är att kunskap och förståelse (i detta fall för hur kursen som utvärderas fungerar) inte är ett resultat, så redan själva utgångspunkten för arbetet med utvärdering är problematisk utifrån ett kunskaps- och kvalitetsperspektiv. Eftersom det idag finns allt mindre tid att stanna upp och tänka efter blir det lätt så att allt för många bara rusar på och glömmer varför vi ens har en högskola och vad som är uppdraget. Kunskap och lärande är komplexa problem som inte handlar om vad någon tror eller tycker och som kräver ett helt annat angreppssätt än undersökningar av kundnöjdhet, men detta är en tanke som det är svårt att få gehör för i nuvarande produktionsfixerade högskoleorganisation. All kritik mot utvärderingshetsen och systemen för kontroll och styrning handlar inte om att propagera laissez-faire. 

Om vi utvärderade arbetet för kunskapens och den akademiska kvalitetens skull, vilket vi måste göra om den högre högre utbildningen ska kunna bli högre, skulle utvärderingen handla om och innebära att allt som händer i och på kursen och under föreläsningar och annan interaktion mellan lärare och studenter utgör underlag för utvärderingen; inte bara svaren på frågorna som ställs i dagens obligatoriska enkäter. Nuvarande system och syn på utvärdering tar inte hänsyn till det faktum att man som lärare med intresse för kunskap och lärande bara behöver höja blicken från undervisningsmanuset för att få feedback på innehållet och presentationen. Vilka frågor som ställs i undervisningssalen, på rasterna och via mail säger en hel massa om studenternas förväntningar, vilket gör att alla lärare som värnar kunskapen och den akademiska kvaliteten kontinuerligt samlar på sig ett dynamiskt underlag som efter en kvalitativ och erfarenhetsbaserad analys kan användas i arbetet med att utveckla kursen, om och när det behövs. Tentan är den viktigaste utvärderingen för det är där det visar sig hur kursen fungerar, men detta faktum bortses tyvärr från i dagens tal om utvärdering av högre utbildning.

Även om det inte går att ta förgivet att studenterna faktiskt kommer till högskolan för kunskapens skull och vill engagera sig för att värna den akademiska kvaliteten i högskolans verksamhet, bygger dagens system för utvärdering på just den premissen. Så som utvärderingarna idag oftast är utformade handlar de om att samla in studenternas åsikter trots att det inte går att värna kunskap och akademisk kvalitet med i rena åsikter, i alla fall inte om åsikterna inte motiveras eller relateras till en väl genomtänkt definition av kvalitet. Om allas åsikter om kursen behandlas som likvärdiga, och dessutom måste beaktas av ansvariga lärare, kan systemet för utvärdering mycket väl leda till att kunskapen och kvaliteten försämras. Frågor som handlar om vad studenterna tycker, handlar inte om kursens akademiska kvaliteter, ändå är det så som många frågor formuleras. Dessutom behöver förändringspremissen som är inbyggd i dagens system diskuteras. Det finns nämligen inget som säger att man måste förändra något, om kursen ger studenterna förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling finns ingen anledning att förändra den ifall resultatet sjunker.

En annan sak som sällan talas om när utvärdering av högre utbildning diskuteras är att tiden och resurserna som krävs för detta inslag i arbetsvardagen oundvikligen tas från de högst begränsade och dessutom stadigt krympande anslagen för utbildning, vilket gör att ju mer man utvärderar desto mindre tid kan lärarna lägga på undervisning. Vi behöver tala om detta annars är risken att tecken på sjunkande kunskaper och bristande kvalitet leder till efterfrågan på fler utvärderingar och ännu mindre pengar till kärnverksamheten, vilket leder till att kunskapen och kvaliteten försämras ännu mer. Utan tid för eftertanke och förståelse för värdet av kritiskt tänkande hamnar vi lätt i den här typen av onda cirklar.

Det är inte fler eller annorlunda utvärderingar av högre utbildning som leder till kunskap och kvalitet, utan en akademisk och kunskapsorienterad kultur. Och enda sättet att få till stånd en sådan utveckling är att alla göra vad de kan för att värna kunskapen och underkasta sig kraven som den akademiska kvaliteten ställer på alla som villa vara en del av den. Det finns helt enkelt inga genvägar till det som alla utvärderingar av högskolans verksamhet antas handla om. Kulturens roll är med andra ord helt avgörande, och det är som bekant mitt forskningsområde. Och kultur är ett komplext problem, en dynamisk kvalitet, alltså en öppen fråga utan givet svar, vilket är orsaken till att jag har svårt att engagera mig i arbetet med utvärdering, trots att jag lever och andas kunskap och att akademisk kvalitet är något jag ägnar en stor del av min vakna tid åt.

När jakten på effektivitet och måluppfyllelse intensifieras blir förändring ett permanent tillstånd och i en sådan miljö blir det svårt att se och förstå att allt som akademiker gör inte är akademiskt. Ska vi kunna skapa ett system för utvärdering av högskolan som driver kvalitet snarare än bidra till att förändra innebörden i begreppen kunskap och akademisk finns en lång rad pregnanta frågor som behöver ställas. Till exempel: Är det klokt att låta akademiskt utbildade människor göra administrativ karriär? På vilket sätt gynnar det framväxten av en akademisk miljö att den administrativa apparaten inte bara växer utan att dess makt ökar på kollegiets bekostnad?

Hela högskolan och verksamheten som bedrivs där behöver inte mål att sträva efter, vad som behövs är visioner: vishet, bildning och kunskap är egenskaper och kvaliteter som inte går att styra mot. Försöken att kontrollera högre utbildning leder till att man pressar den akademiska världen neråt i vetandets hierarki. Fakta och överföring av information är det enda som går att kontrollera, så är det kunskap man vill ha är det mindre kontroll som behövs, inte mer. Bara genom en kollektiv strävan efter bildning kan en intellektuell och akademisk kultur växa fram, och det är förutsättningen för kunskapskvalitet. När kunskap och akademisk kvalitet omvandlas till nyckeltal går något essentiellt förlorat. Kunskap ser ut och fungerar som människokroppen. Båda är levande helheter bestående såväl av ett skelett som ger stadga och kött samt blod och ett nervsystem som står i ständig kontakt med omvärlden. Kunskap är en dynamisk process, inte en produkt.