Jag är vid en pytteliten stuga vid en mycket liten sjö. Närmast oss finns det skog men annars mest hyggen. Vattnet i sjön är alldeles brunt. Humusämnen från hyggena lakas nu ur marken.
Vi har lagat mat över öppen eld och det har börjat skymma när vi hör mullret på andra sidan vattnet. En skogsmaskin. Nu? Och varför? Träden är ju redan borta. Efter en stund kommer den över ett krön och ner på ett hygge vid sjön. Vi ser den genom den tunna ridå av träd som sparats alldeles vid sjökanten.

Det knakar och brakar och en björk faller. Vi funderar över om den kommit för att ta ner också de slankiga hänsynsträd som sparades vid avverkningen, men mest verkar den bara åka fram och tillbaka lite planlöst. Vad sysslar föraren med? Vi går ut på bryggan men kan inte se ordentligt. Snart är det alldeles mörkt och vi snubblar oss fram genom skogen för att komma närmare. Så står vi till sist vid hyggeskanten. Det är natt nu. Maskinens strålkastare bländar oss när den vänder. Den släpar något efter sig. Jord och sten och grenar kastas upp och runt. 

Det ger en kuslig känsla att stå där och spana i mörkret mellan träden, med blåbärsris runt fötterna. Som om vi bevittnar en fientlig invasion. Jag känner mig utsatt när strålkastarljuset sveper över oss. Därute tuggar sig ett monster från rymden fram, fast besluten att göra jorden obrukbar och obeboelig innan den vänder tillbaka till sitt eget solsystem. Men nej, det sitter en människa därinne vid spakarna. En maskinförare som gör sitt jobb. Markberedning.

Tillbaka i stugan har jag svårt att somna. Det är torrt i markerna. Maskinen mullrar fortfarande därute och många skogsbränder de senaste åren har startat när gnistor uppstår då aggregat träffar sten. Jag försöker tänka på hur många avverkningar som görs och hur få det trots allt är som leder till skogsbränder, men riktigt tröstande är inte den tanken. Vad är det för dårskap som pågår i vårt land, dygnet runt, alla dessa alldeles vanliga dagar i skogslandet Sverige?