Det pågår någon sorts tävling i att smeka fördomar och önsketänkande medhårs bland våra politiker.

”Jodå, det går att flyga på semester som vanligt, ingen fara för klimatet.”

”Det är bara att säga åt ungar att skärpa sig så lär de sig allt de ska.”

”Om vi bara får fler poliser och hårdare straff så blir alla brottslingar så rädda att kriminaliteten minskar bums.”

”Alla får vad de förtjänar så fördelningspolitik är förlegat. Det är bara att göra rätt val.”

”Får vi stopp på invandringen så får alla ‘svenskar’ jobb, vi slipper kriminalitet och alla börjar älska varandra och lever lyckliga i alla sina dagar.”

”Frihandel och långväga turism leder automatiskt till fred, frihet och välstånd världen över.”

”Vi kan fortsätta konsumera mer och mer och mer för tekniken kommer lösa allt och när jordens resurser är slut så är det bara att hämta nya på Mars eller så har tekniken vid det laget gjort det möjligt att bygga slott av luft.”

”Vi ska satsa på kärnkraft för det löser våra energiproblem (länk här för den som vill få fakta på det).”

Det är en tävling i antiintellektualism. Gud så töntigt jag tyckte det ordet var när jag i mitten på 90-talet hörde folk börja svänga sig med det. Jag uppfattade det som att det mest var ett annat sätt att säga ”Du är dum.” Men det innehåller så mycket mer. Det är en ovilja att lyssna på verklig kunskap och ofta att rentav uttrycka förakt för verklig kunskap. En ovilja att tänka, förstå, bygga beslut på annat än magkänsla och drömmerier. Att välja de fakta som styrker ens egen tes och strunta i resten; att tro att man är smart när man får folk med sig på falska premisser; att inbilla sig att det är viktigare att få rätt än att ha rätt. Att ge enkla svar på komplexa frågor eller säga att andras åsikter beror på känslor medan ens egna beror på rationalitet (att inte fatta att man själv också har känslor som påverkar ens omdöme och åsikter, måste vara höjden av oförmåga att tänka rationellt). Men också att vägra erkänna att människors känslor spelar roll är antiintellektuellt. Om man t ex hävdar att det inte spelar någon roll hur barn mår i skolan så har man ju inte förstått något av vad det är att vara en levande varelse.

Sven-Eric Liedman skriver klokt i DN om hur antiintellektualismen frodas i politiken: ”En av de första artiklar jag skrev för Nationalencyklopedin handlade om antiintellektualismen. Jag minns att jag först kände mig lite tveksam till ordet som inte tillhörde den vanliga vokabulären. Dessutom var det långt som en buss. Men efter en stunds eftertanke insåg jag att det trots allt var ett viktigt ord som förtjänade en text.

Antiintellektualismen uttrycker en djup misstro mot det mänskliga förståndet och därmed mot allt från förnuftiga vardagsresonemang till strikt vetenskapliga metoder. Men den kunde också innebära en motvilja mot dem som hade till huvudsaklig uppgift att syssla med sådana frågor, ‘de intellektuella’.”

Upp till kamp mot de lätta svaren på de svåra frågorna, och mot dem som talar till det lägsta i oss!