Flumskolan, ska vi aldrig bli av med den? Jag syftar inte på någon skolform utan på själva begreppet. Förra veckan sändes ett Uppdrag Granskning som handlade om explosionen av neuropsykiatriska diagnoser. Några experter menade att skolan har del i det. Kunskapskriterierna även för de lägsta betygsstegen kräver förmåga att analysera och resonera och många barn ställs därmed inför krav de inte kan leva upp till hur mycket de än vill. Men är det därmed flummigt att skolan har som mål att lära barn abstrakta förmågor, som Expressens ledarsida sedan hävdade?
”Flumskolans död” löd en ledarrubrik i Svenska Dagbladet hösten 1992. Texten handlade om att Aktionsgruppen för kunskap i skolan hade lagt ner sin verksamhet eftersom de menade sig inte längre behövas. Allt tydde på att skolan var på väg åt rätt håll. Aktionsgruppen var en del av det som kallades för Kunskapsrörelsen under 70- och 80-talen. De ville ha tillbaka katederundervisning och strikta regler. Nyttig kunskap, vetenskap och kulturarv skulle vara det centrala.
I början av 90-talet hade det som kom att bli den nya läroplanen Lpo 94 börjat ta form och socialdemokrater och moderater var eniga om att med den skulle kunskapen äntligen hamna i centrum. Kunskapsrörelsen hade sålunda lyckats och kunde sluta sitt arbete.
Pedagogikprofessorn Magnus Hultén (ej släkt med denna texts skribent) konstaterar i sin bok Striden om den goda skolan att kursplanerna från 1994 tydligt färgades av ämnesexperter och ämnestraditioner och hade rört sig bort från konstruktivistiska idéer (som brukade skällas som flummiga). Lpo94 betraktades allmänt vid denna tid som avideologiserad. Bara några år senare lät det emellertid annorlunda. Såväl Lpo94 som skolan började åter beskrivas som flummiga. Dagens Nyheters ledaskribent Hans Bergström, sedermera gift med friskolemiljardären Barbara Bergström, och folkpartiets Jan Björklund var drivande.
Jan Björklund skyllde ”flummet” på socialdemokraterna. Det säger något om hans egen bildningsgrad. Idéerna om elevinflytande, ämnesöverskridande undervisning, kritiskt tänkande, eget kunskapssökande och att satsa på samarbete och relationsbyggande i skolan (och det mesta andra som skyllts för ”flum”) utvecklades i hög grad av lärare och rektorer som var aktiva liberaler kring förra sekelskiftet och lyftes in i politiken av dåtidens liberala parti. Sedan dess har hela tiden nya utredningar och läroplaner slagit fast att den svenska skolan ska utveckla sådant som värderingsförmågor, ge elevinflytande och inbegripa elevaktiva arbetssätt. Socialdemokraterna förde alltså traditionen vidare, men det gjorde i högsta grad även senare tiders liberala parti. De av Jan Björklund så utskällda ”flummiga” läroplanerna från 1980 och 1994, liksom den från 2011, klubbades till exempel alla igenom under borgerliga styren.
Uttrycket ”flumskola” uppstod på 70-talet och i slutet av 90-talet fick det alltså nytt uppsving. Ändå visar de internationella kunskapsmätningar som gjordes såväl på 70- som på 90-talen att svenska elever presterade mycket bra. Upprördheten över ”flummet” kan alltså uppfattas ha handlat om disciplin och hårda krav för sakens egen skull. Det var inte kunskap det främst handlade om utan uppförande.
Det går också att se att begreppet flum har applicerats på sådant som är komplext. Dock inte på vad som helst som är komplext. Som Olle Holmberg, före detta chef för Lärarutbildningen i Malmö, skrev i en essä för tidskriften Skola och samhälle när flumdebatten var som hetast runt 2010: ”Ibland talas om flum när det handlar om sådant som verkar svårbegripligt. Det intressanta är att flummigheten då alltid rör områden, som kan klassificeras som samhällsvetenskap eller humaniora. Naturvetenskap och teknik, hur obegripliga de ibland än framstår, har ingenting med flum att göra.”
Flum kopplas till det som har med att vara människa att göra. Humaniora kan alltså vara flummigt men så också arbetssätt som kopplar till våra sociala förmågor och behov. Att öva upp empati är flum, att öva multiplikation är det inte. Att grupparbeta om landskapen är flum, att öva ensam med en blindkarta är det inte. Flum har också att göra med tänkande. Att fundera över varför något händer kan vara flum, att bara lära sig att det händer är det inte.
Hatet mot ”flumskolan” tycks bottna i en önskan om att göra skolan tydlig och greppbar. Men hela tiden misslyckas man. Oavsett politiskt styre blir skolans styrdokument och praktik åtminstone delvis ”flummiga”. Kanske för att det är komplext att vara människa? Hur skulle då kunskap och lärande kunna bli något entydigt och enkelt?
Problemet har aldrig varit att skolan strävar efter att lära barn att resonera och analysera. Problemet är att det i skolan av idag ofta görs på fel sätt. Man förväntar sig att alla barn ska klara samma saker och i samma takt och har för lite resurser för stöd till dem som behöver.
Det behövs betygssteg som inte innefattar krav på abstrakta förmågor (och bort med betyg före årskurs åtta), men det är inte detsamma som att de abstrakta förmågorna ska bort. Att analysera och resonera är inte flummigt, det är bara svårt.
Eva-Lotta Hultén
Författare till boken Vad ska vi med skolan till?
#vadskavimedskolantill
Eva-Lotta Hultén 