Idag skriver jag om skolan i Aftonbladet. Skolans enda mål har aldrig varit, och borde aldrig få bli, enbart faktakunskapsförmedling och problemlösningsförmåga.

Här är en någon längre version av samma text:

Vad ska vi med skolan till?

Dagens skola är i hög grad inriktad på mätbara resultat. Den vackra idén om likvärdighet (samma möjligheter för alla barn) har urvattnats till en idé om likriktning (alla gör och klarar samma saker). Lärare ansätts av detaljstyrning och kontroll uppifrån och har svårt att agera utifrån sitt professionella omdöme. Det drabbar både dem och deras elever; det viktiga relations- och förtroendebyggandet skadas. Konkurrens genomsyrar systemet och pressar både elever, lärare, skolor och kommuner så att kortsiktiga mål tillåts skymma de mer långsiktiga, som att leda elever till meningsfulla liv. Samtidigt florerar starka föreställningar om att det inte gör något om lust och mening i stunden saknas bara eleverna lär sig så mycket fakta som möjligt. Skolan är idag i högsta grad påverkad av de idéer som ryms inom begreppet New public management och tycks bygga på en syn på barn som små datorer att programmera. 

                      I media följer skoldebatt på skoldebatt där vi pratar om vad som är viktigt ämnesinnehåll (matte, programmering, antikens historia) och om undervisningssätt (inkludering, mer disciplin, katederundervisning). Men frågorna om vilket innehåll och vilken form skolan ska ha går inte att besvara på ett klokt sätt om vi inte gjort klart för oss vad det är vi vill åstadkomma. Denna mest grundläggande fråga berörs sällan. Vad ska vi egentligen ha skolan till?

                      Av debatten kan man i värsta fall få intrycket att skolans enda mål är att eleverna ska bidra till högre ranking i PISA. I lite bättre fall att de ska klara högre studier och arbetsliv. Det senare är självklart viktigt men i alla tider har samhället ställt upp fler mål än så för skolan. Som fostran till gudfruktighet, förberedelse för militärtjänst och respekt för överheten. I dagens samhälle finns goda skäl att lyfta fram andra mål, utöver studie- och yrkesförberedelse.

                      Den psykiska ohälsan bland unga ökar, många rör sig alldeles för lite och sover för dåligt. Samtidigt mår också vårt jordklot allt sämre. Ekosystemen pressas hårt av överkonsumtion, miljöfarliga utsläpp och klimatuppvärmning. Dagens unga behöver lära sig att leva liv som håller sig inom det hållbaras gränser både på det personliga planet och på ekosystemnivå. Det handlar om såväl faktakunskaper som förmågor, värderingar och vanor.

                      Utvecklingen i världen visar också på ett stort behov av demokratiskt sinnade människor. Och det räcker inte att eleverna får lära sig om demokrati. De behöver ges praktisk beredskap genom att leva demokratin i sin vardag och få inflytande över sådant som har betydelse, som skolregler och undervisningsformer. De ska veta att deras röster räknas och att de har både skyldighet att delta på ett konstruktivt sätt och rättighet att påverka. Idag finns en utbredd vanföreställning om att det skulle vara farligt att låta barn diskutera och träna på att tänka kritiskt i skolan. Men i det ingår självklart att lära sig att ifrågasätta också sig själv, förhålla sig ödmjukt till sina egna kunskaper och lära sig att söka nya för att undvika löst tyckande.

                      Vi bombarderas av information, intryck och valmöjligheter. Livet är öppet, vilket på många sätt är positivt. Men det riskerar också att leda till handlingsförlamning och en känsla av att vara översköljd eller obetydlig. Barn har, precis som vuxna, behov av att känna mening och sammanhang i sina liv och hitta en roll. För det krävs att det de upplever känns begripligt och betyder något för dem här och nu. Få människor klarar ens som vuxna att hela dagarna syssla med något som ska ge utdelning eller få betydelse först tio-tolv år in i framtiden. Låt eleverna läsa högt för yngre barn, stötta hjälporganisationer, måla om skolans väggar, sätta upp en teaterföreställning; det finns många sätt att se till att eleverna känner att det de gör har ett värde redan nu. Men skolan ska självklart också förbereda för att leva ett meningsfullt liv i framtiden. Det innebär att utöver nödvändiga faktakunskaper även skapa lust att bidra och insikt om hur man själv kan göra det. Den som har mål för framtiden – antingen det handlar om nästa vecka eller i livet som vuxen – blir också mer motiverad att studera. 

                      De sociala relationerna i skolan formar vår barn- och ungdom och påverkar vår framtid på helt avgörande sätt. Inte minst är forskningen tydlig om att goda sociala relationer ger bättre kunskapsintag. Alla söker dessutom en gemenskap där de är efterfrågade och tillmäts värde. Om inte skolan erbjuder det så står andra krafter redo, och de har inte alltid demokratiska avsikter. Lärare behöver få rätt utbildning och rätt förutsättningar för att bygga och upprätthålla gemenskap. Förmågan att kunna samarbeta och respektera alla sorters människor är dessutom viktig i alla livets sammanhang, privat såväl som i arbetslivet. 

                      Det finns de som menar att skolan inte ska syssla med annat än kunskapsförmedling och att vägen dit måste gå via strikt ordning och utökad vuxenmakt i skolan. Hos många föräldrar har detta vunnit gehör. I samhällsdebatten låter det ju som att det är vägen till att lyckas för barnen. Den ekonomiska framgångssagan Internationella Engelska Skolan bygger på yttre disciplinering av barn, inte på att utveckla dem som hela människor. (I de ”ethical guidelines” som anges på hemsidan står inget om att respektera barnen men däremot om hur man ska bete sig när man marknadsför skolan och att man alltid ska kunna stå för vad man gjort inför media.) Samtidigt visar forskning, som John Hatties metastudie om elevers lärande, byggd på 800 andra metastudier, på vikten av goda relationer, samarbete, elevaktivitet, en anpassad och varierad undervisning, samtal i klassrummet och självförtroende hos såväl elever som lärare. Anses disciplinering ha ett egenvärde?

                      Och vilken typ av samhälle får vi om vi ignorerar behovet av medborgare med demokratiska värderingar eller individers behov av gemenskap och mening? Den spridda idén att fostran bara ska skötas av föräldrar är feltänkt. I alla mänskliga möten fostrar vi varandra. Det är alltså inget skolan kan välja bort. Frågan är bara om man gör det genomtänkt eller lite som det faller sig. Om man gör det med straff och belöningar eller genom vägledning, förebildlighet och lyhördhet. 

                      Förbereda för högre studier och arbete, fostra för hållbara liv, bygga demokrati, skapa mening och erbjuda gemenskap. Fem möjliga övergripande mål för dagens och framtidens skola. 

                      Om vi vill ta skolans omvälvande roll för såväl samhällets som individens utveckling på allvar behöver arbetet i skolan utformas så att vi ger eleverna nödvändiga faktakunskaper samtidigt som vi skickar med de förmågor och värderingar de också behöver – och erbjuder en trygg och meningsfull plats att vara på. Det går, många skolor lyckas redan men fler behöver bli som dem och dagens läroplaner och andra styrdokument ger faktiskt utrymme för det i sin nuvarande utformning. Det är vår syn på skolans uppdrag, mening och nytta vi behöver utveckla så att dess praktik kan rimma bättre med vad vi behöver både som individer och som samhälle.

#vadskavimedskolantill