Du som har följt mig ett tag vet att jag tidigare gnällt över hur lite och ofullständigt en stor del av svensk media rapporterat om brexit. De senaste tre åren har det blivit betydligt bättre i samband med att övergångsperioden närmat sig sitt slut och brexit senare trätt i kraft och det har gjort att jag själv skrivit mindre om det men det hindrar inte att jag fortfarande tycker att finska Hufvudstadbladet hör till de bättre. Den som skriver om Storbritannien där är huvudsakligen Charlotta Buxton. Förra året läste jag äntligen hennes två böcker också men det hände ju en del i livet och jag glömde att skriva färdigt inlägget. Nu får ni det för bättre sent än aldrig.

Det finns inga britter heter den första boken (som e-bok) som skrevs för att Buxton efter fyra år ville berätta om sina erfarenheter i sitt nya hemland som inte alls var så homogent som hon förväntat sig. Finns det verkligen något gemensamt ”brittiskt”? Hon verkar alltså ha flyttat dit inte som anglofil utan för att studera och sedan skriva och har då upptäckt alla de geografiska och kulturella skillnader som finns och som så många här i Norden inte verkar medvetna om (jag har själv bloggat om hur jag alltid får färre läsare när jag skriver om sådant här istället för afternoon tea). Sedan många år är hon nu själv gift med en skotte och bor i London. Boken är skriven med nedslag i olika städer som får representera en viss typ av det brittiska samhället och som i varje kapitel glider vidare till fler relaterade reflektioner på ämnen relaterade till platsen – ett fint upplägg.

Buxton är fascinerad av Nottingham, en stad som jag också gillar. Där besöker hon historiska Ye Olde Trip to Jerusalem i skuggan av slottet. Jag undrar om halva puben var stängd när hon var där för hon skriver att den ser ut som en helt vanlig pub när hon går genom rummen och det gör den verkligen inte längst in där den går ihop med det grottsystem som finns under slottet. När jag väl slutat haka upp mig på det kan jag istället fortsätta läsa om pubarnas historia som samhällsinstitution vilket är intressant. Det blir lite stereotypt när hon skriver om vilka som besöker pubar men hon erkänner själv att hon generaliserar. Landsortspubarna är i mina ögon minst lika fulla av vandrare i friluftskläder som män i jaktkläder idag tycker jag själv men stycket om välkomnande och mindre välkomnande pubar är klockrent. Idag har de värsta pubarna rensats ut i konkurrensen efter rökförbudet men jag minns hur vi i York för 25 år sedan noga valde bland pubar inte minst utanför stadsmuren så det inte skulle bli en onödigt vild kväll. Slutklämmen om att de pubar vi besökare tycker är mysiga inte är så brittiska håller jag verkligen med om.

Hennes möte med en ungersk fotograf i Nottingham efteråt är befriande. Rasismen är värre i många andra länder menar han som centraleuropé som bott i staden länge även om den som läser det stycket idag undrar hur han har det efter brexit (boken kom ut första gången 2013).

Kapitlet om kravallerna i Notting Hill, Brixton 1981 och Tottenham 2011 och bakgrunden till dem beskrivs bra ända från början med den historiska sockerhandeln, slaveriet och imperiets uppkomst. I mer modern tid lockades västindier till Storbritannien som skulle vara så fint men hamnade genast i de sämsta skolorna och några decennier senare var de inte längre välkomna. Det hela glider in på slitningar i samhället i största allmänhet och om hur Cameron i mångas ögon bara ses som den som fortsatte med vad Thatcher startade och det håller jag själv med om vilket du som läst bloggen länge vet. Det här är ett av de bättre kapitlen av flera anledningar.

Jag skulle inte som Buxton säga att det bara var för drottningen som turisterna flockas i Windsor. För mig är det för att det är det äldsta fortfarande bebodda slottet och därmed sprängfullt av engelsk historia. Det är dessutom landets största slott och väldigt maffigt och medeltida bara i sin arkitektur vilket jag tror lockar besökarna. Själv kommer jag till exempel inte minst för att Richard III:s bror Edward IV är begravd där och för att jag läst om det i otaliga romaner och historisk litteratur om medeltiden. Hur som helst glider det här kapitlet snyggt in på klassystemet vilket beskrivs väl. Redan då du öppnar munnen sorteras du efter vad ditt språk säger om dig och detta kan bekräftas med en snabb fråga om vilka skolor du gått i. Det är inte lika lätt att sortera oss utlänningar så länge vi har hyfsat flyt i språket och här skriver Buxton att det kan vara till vår fördel men jag vill nog lägga till att det helt beror på hur du pratar. Jag som lagt mig till med yorkshiredialekt har ingen fördel av det i södra England, tvärtom. Det som raskt får en yorkshirebo att brista ut i ett brett leende leder i Cotswolds till en rynkning eller bara ointresse och jag har tagit för vana att låta mer som jag gör på jobbet (där folk från hela Europa behöver förstå mig) när jag är söder om Lincolnshire. Det är heller ingen fördel bland lokalbefolkningen i York att låta för fin. De kan ju tro att man kommer från den rika omkretsen. Det här är annars ytterligare ett mycket bra kapitel även det. Däremot vill jag lägga till att plaketterna på Eton med namn på stupade tidigare elever i världskrigen naturligtvis är sorglig men att många av skolans elever själva tack vare sin samhällsställning var befälhavare och ofta så usla att deras beslut ledde tusentals vanliga soldater in i döden. Om det och annat i denna värld har jag skrivit i den här recensionen av en bok om just internatskolor. Det var förövrigt inte bara fram till 60-talet du fick slå elever i skolan. Min man såg mycket i sina skolor under uppväxten på 70-talet, till och med upp till lärlingsnivå på tekniskt college.

Både språk och klassamhälle fortsätter under kapitlet om Wales då det blir samtal både om gruvstrejker och walesiskans status i media och här blir det också extra intressant eftersom boken är skriven av en finlandssvensk som dessutom rör sig just i media. Det slår mig att det skulle vara spännande om Buxton dök ner mer i sådana frågor och hade tid att skriva hela böcker om det. Speciellt i en tid då media i just Sverige oroväckande fort rör sig mot nedskärningar.

Cricket uppfanns nog i Frankrike får vi läsa men så var ju kungarna franska efter den normandiska invasionen. Det är intressant att få veta hur adeln som fördrivits från städerna av Cromwell plötsligt tog upp intresset från sina lantgods när pubarna arrangerade speldagar. Arbetarnas semestervanor och kustorternas blomstringstid är också de intressant läsning som påminner mig om min svärfar och hans dagsturer till Scarborough och Filey innan charterflygets intåg gjorde att hans barnbarn nu istället reser till Mexiko.

Buxtons fascination för Yorkshiredialekten fnissar jag glatt åt för jag har ju bott där och haft en Yorkshireman hemma men har aldrig tyckt att det är en speciellt svår dialekt jämfört med de mycket svårare i Newcastle och Liverpool och tycker det är konstigt att hon som bott i Manchester reagerar så på den. Det är en mjukare dialekt och jo, hennes taxichaufför är pålitlig, den delar en hel del med de skandinaviska språken. Fiskare från Yorkshire och Danmark kan ibland förstå varandra. Orten Keighleys uttal är inget att bry sig om uttalet på för den kan knappt övriga Yorkshire uttala heller.

Det är kul att läsa om känslan att kliva tillbaka i tiden i Haworth. Just så är det där och även jag valde att sova över för att få mer av den känslan när dagsturisterna åkt hem. Någon myt om ”tre isolerade skyddade systrar som målade upp fantasivärldar” har jag däremot aldrig hört när de diskuteras. För mig har de alltid levt i det smutsiga Haworth man kan ana än idag under det moderna lagret. Inte undra på att de ville skapa andra världar. Kartor är en guldgruva för lokalhistoriker, släktforskare, kulturgeografer och andra och det upptäcker även Buxton i kapitlet som avslöjar byns historia..

Delen om alkohol och droger är riktigt bra. Vem kunde ana hur många tjejer som bryter fotlederna i Glasgows nattliv och att flipflops kan vara till hjälp. Vi har vid det här laget förflyttat oss upp till Skottland och även här blir det lite mer nerv i texterna som fortsätter med skotsk självständighet och är flera kapitel intressant läsning om känslor och identitet. där jag inte vet Femte nordiska landet. Räknar hon inte Island? I det här kapitlet får vi lära oss hur skotska har många ord från vikingarna. Barn heter ”bairn” och kyrka ”kirk” berättar Buxton och jag undrar varför hon ifrågasatte precis samma sak i Yorkshire. Är det helt enkelt bara en äldre tidningskrönika i en bok som satts ihop av flera sådana och så har det här kapitlet hamnat efter det andra i tidsordning?

Kapitlet om sport är roligare än man tror för här kommer det verkligen fram att det är en finländska som skrivit texten. Engelsmännen beskrivs som Storbritanniens svenskar. Det är nog en rättvis beskrivning åtminstone i sportsammanhang även om vi faktiskt inte alltid tror att vi ska vinna. Det är därför vi är så galet glada när vi slår Tyskland. Det är också alltid spännande hur Sverige så ofta slår i underläge men missar att vinna lätta matcher i olika sporter. Men nu tillbaka till boken där Buxton frågar sig om Manchester United är en klubb med substans. Ja, svarar jag själv solklart för jag har en svärfar som på sin tid efter kriget blev inbjuden att provspela och familjen har sedan dess alltid hållit på dem så här följs klubben inte för att den varit framgångsrik under några senare decennier utan för att familjer länge kommit till Old Trafford och njutit av fotboll. Den som besöker dess museum kan ta del av historien bakom denna jätteklubb men tyvärr har den som så många andra i Europa sedan sålts ut för stora pengar till fansens stora olycka och många tidigare fans har börjat följa andra klubbar. Sportkapitlet fortsätter med mycket känsla och inte bara om fotboll som hon själv inte är så intresserad av men däremot hennes man.

Visst finns det mycket jag redan har koll på i boken men jag har ju varit anglofil sedan barnsben, och bott och har familj i England. Är du nyfiken på Storbritannien ska du verkligen läsa den här och även jag hittar massor som underhåller och lär mig mer, inte minst om Skottland. Ville du inte redan resa till Islay och prova whisky eller bara njuta av naturen så vill du det efter det här. Ja och så får du lära dig vad vajazzling är om du inte redan vet. Essex är verkligen speciellt. Boken avslutas med en hyllning till det London där hon lever i en sorts hatkärlek och här visar just varför. I det kan nog många svenskar som bott där känna igen sig.

Det fina är att Buxton alltså inser att hon lever i en väldigt blandad nation. En som inte alls är det som TV och film visar med gulliga damer, tebjudningar, kyliga män och en homogen grupp som kallar sig britter. Just detta förvånar som sagt så många människor jag själv pratar med vilka inte vistats mycket i Storbritannien utan mest sett det genom TV och film och då oftast inte nordengelsk realism utan mer Morden i Midsomer. Nu undrar jag bara hur hon hade beskrivit landet idag och vill ha fördjupningar.

Landet som äter sig självt heter så boken om brexit. Här får vi veta just det jag skrivit en hel del om genom åren, nämligen att de två grupper som generellt röstade för att lämna EU var låginkomsttagare som såg köerna till läkaren bli längre och lönerna lägre och som ville få bort alla invandrade EU-medborgare som de såg som bidragande till detta och så var det överklassen som levde kvar i imperiedrömmen och ville kunna leva som de ville utan restriktioner.

Där jag nöjde mig med att skriva om just detta utvecklar Buxton det hela och får ihop en riktigt bra bok. Här blir det mer bakgrundspolitik och mer fakta i största allmänhet och inte minst intervjuer med människor från olika läger, sådant som gör en bok levande och som visar på komplexiteten med brexit där till exempel flera britter som lever med EU-medborgare röstat för utträde med argumentet att deras europeiska partners ska slippa fler invandrare. Svenskar och andra för vilka livet blivit mer problematiskt intervjuas också.

Eftersom boken kom ut 2020 får vi också läsa om hur många som röstade nej bara för att senare kommentera att de inte trodde att det skulle gå just så här. Bli så rörigt. Påverka så många ”vanliga” människor. Det här är intressant att läsa, inte minst för mig som ses just som en utlänning i min engelska familj. Även om de tycker om mig och jag är en solklar del av familjen så skulle det helt enkelt aldrig falla dem in att jag skulle kunna något om landet som de själva inte vet, till exempel just hur drivande brittiska tjänstemän och politiker varit i Bryssel. Hur eländigt brexit varit för mig och min man har heller inte varit helt klart för dem för så här skulle det ju inte gå. Flera år efter folkomröstningen levde folk i ett slags känslomässigt kaos med följer av den vilka de inte räknat med.

Ytterligare en sak boken tar upp är vad som tidigt stod klart efter folkomröstningen. Segregationen är total mellan storstad och land. Just där har vi ju hamnat även i Sverige nu av andra men liknande orsaker. Det här ser jag som ett jätteproblem och läser ivrigt bokens kapitel inte minst om Great Yarmouth där 72% ville lämna EU. Det blir mycket om invandring och stödet till de politiker som vill strama åt och det känns som vanligt som om Storbritannien bara går före i det som senare kommer även till oss. I slutet av boken har coronan dykt upp i samhället och den frågar sig vad rädsla gör med människor och hur människor hellre blundar än tar till sig fakta och kommer på lösningar.

Det märks att Buxton bott i landet mycket längre än när hon skrev sin första bok om britterna och så har den här ju i rättvisans namn mer av ett fokus. Det här är en mogen bok full av fakta men också känsla och personliga reflektioner från en som levt länge mitt i detta kaos. Kombinationen gör den väldigt läsvärd.