Anna-Karin Palm var konstigt nog ett helt nytt namn för mig när jag läste om henne och hennes bok om Selma Lagerlöf i någon bokgrupp i höstas, vilken minns jag inte tyvärr men jag blev intresserad och köpte genast hennes debut Faunen och genombrottsromanen Målarens döttrar vilka skulle utspela sig i engelsk miljö. Jag vet inte varför jag beslutade mig för att börja med den sistnämnda men det blev en mycket trevlig överraskning.

Boken tar sin början hemma i Sverige där syskonen Martin, Maria och Jessica lever mitt i karriärer och familjeliv när de plötsligt får ett brev från England. Det visar sig handla om ett fynd av en målning relaterad till deras engelske far som hastigt lämnade familjen utan ett spår när barnen var små och som de helt tappat kontakten med. Martin och Maria bestämmer sig för att brevet ska bli avstampet till att faktiskt försöka ta reda på vart pappan tog vägen och vem han egentligen är eftersom de insett att de inte vet särskilt mycket alls om sin engelska bakgrund. De beger sig till Uffington inte långt från Oxford, en av byarna med en enorm vit häst i kalkstenen på en grön kulle som södra England är så känt för. Därifrån kom brevet och där tar de in hos brevskriverskan på den lokala puben och letandet kan ta sin början.

Parallellt med detta får vi historien om två systrar som från slutet av 1800-talet växer upp i ett fint hus i en idyllisk by i Wiltshire inte långt därifrån. Boken följer inte minst den äldre systern Laura som hamnar i London som vuxen och dras in i en helt annan värld än den oskyldigt lantliga hon kommer från. Laura har ett hett humör och jobbar mycket med de egna känslorna hela livet och mot slutet flätas historierna såklart ihop även om jag inte tänker berätta hur.

Martin och Maria lämnar snart Uffington men inte innan Maria varit med om en märklig upplevelse uppe vid den vita hästen. En händelse som ska visa sig följa henne vidare till byn i Somerset som är deras nästa anhalt i jakten på fadern som tydligen ska ha bott hos en man där ett tag. Jag blinkar frustrerat när jag inser att de senare måste vidare till konstnärsstaden St Ives och tänker att det kan bli jobbig läsning för mig som älskat staden i många år och ännu inte känner att jag orkar återvända just dit efter brexit (som många där röstade för). Palm lägger nämligen vikt på det här med platsbeskrivningar och hon gör det bra även om någon säkert kan känna det upprepande. Dock har handlingen vid det här laget kommit igång ordentligt och det blir inte så farligt med undantag för när Maria besöker Barbara Hepworths ateljé för då beskriver hon Marias besök som nästan identiskt med mitt eget första och min fantastiska upplevelse av det men jag märker hur det mest gör mig väldigt glad.

När man reser och träffar obekanta människor i nya miljöer händer det ju saker med en och det är Målarens döttrar bra att fånga eftersom den dessutom handlar om olösta familjegåtor som påverkar personligheterna allt eftersom de hittar ledtrådar kring sitt ursprung och Martin och Maria lär även de känna nya sidor av varandra. Maria känns som en som stängt ner sig själv och behöver öppna sig för världen och lyssna på sina känslor. Huvudpersonerna i bokens båda parallella historier har många känsloresonemang med sig själva, inte minst Laura med sin stolthet som ibland sätter krokben för henne men det blir aldrig kvalmigt utan känns så där som man själv funderar ibland och jag som vuxit upp med föräldrar på teater känner åter glädje, nu över allt prat om konstnärssjälar vilka här inte bara viftas bort som udda fåglar utan får ett sammanhang.

En puttrig bok med djup är hur jag skulle beskriva den här boken som gjort att Palm i svensk media beskrivits som lite av en svensk Virginia Woolf och visst finns det paralleller där med konstnärsvärlden, St Ives, London, kvinnohistoria och komplicerade personligheter men det här är betydligt mer lättsmält litteratur och själv sträckläste jag nästan vilket jag definitivt inte gör med Woolf. Visst finns det saker jag hakar upp mig på som att tillfälligheterna i boken är lite väl många men med tanke på att de rör sig på ganska små orter rakt av så, okej, låt gå då. Ibland är det rätt skönt när något bara får flyta på och man kan koncentrera sig på relationerna människor emellan. Själv skulle jag också vilja säga att just den här boken påminner mig mycket även om Sarah Waters i sina skildringar av London under kriget och i det där kvinnohistoriska som liksom rör sig genom boken som en bakgrundsbild.

Det finns få svenskar jag tycker är bra på att skildra Storbritannien igenkännande och trovärdigt. Det är Håkan Nesser, Eva-Marie Liffner och en handfull till och därför blev jag så glad att jag nu kan lägga Anna-Karin Palm till den listan. Det märks att hon bott i England för det äts toasted tea cakes och inte scones och tänk om hon visste hur hon hjälpt mig med känslorna när hon skriver om Lyme Regis som en stad med mer stolthet och integritet än St Ives. Boken skrevs 1997 så hon själv upplevde Cornwall minst tio år innan jag och redan då tyckte hon helt klart att det var för turistigt. Det stämmer ju. Kanske dags att besöka det ganska nyöppnade The Hepworth i Wakefield snart. Barbara var ju trots allt från Yorkshire. Medan jag funderar på detta kan jag glädja mig åt att Anna-Karin Palm den sjätte augusti kommer att vara sommarpratare i P1.