10.526%
10.526% Det mina vänner är min avramlingsstatistik. 10.536% av alla gånger jag ridit i mitt vuxna liv har jag ramlat av. Den siffran har varit högre men börjar nu sakta men säkert gå åt rätt håll. Det kan dock snabbt gå åt fel håll när man rider Idas hästar som total nybörjare.
Så, vem är jag? Jag är Idas gamla kollega och vän som fått för mig att börja rida i sen ålder. Ena sekunden sitter man och njuter av naturen och i nästa tror man att man skall dö. Charmigt på något vrickat sätt.
Nu är inte detta de första gångerna i mitt liv som jag haft kontakt med hästar. Jag har, tro det eller ej, gått på Kvinnerstaskolans travprogram. Sen kanske man skall definiera ”gått”. Jag hade inte så mycket närvaro, rent av så hade jag mer frånvaro än närvaro. Det finns många ursäkter till det, men det korta svaret är skoltrötthet och för många andra intressen.
Jag har några få minnen av att jag red någon rackare på skolan. Troligen så gjorde jag bort mig eftersom de flesta av mina klasskompisar var riktigt hästfolk medans jag kanske suttit på en häst på någon sunkig marknad . Varför valde jag då denna utbildning? Jadu, det kan man undra. Innan denna utbildning gick jag på Tullängsskolan och utbilda mig inom ljud och ljusteknik. Men efter två år insåg jag att det inte var lätt att få jobb inom detta. Vad var då mitt andra stora intresse? Jo, du gissa rätt, djur. Problemet nu var att det inte fanns så många utbildningar att välja på. Kvinnersta skulle precis starta sitt ”smådjursprogram” vilket jag inte våga hoppa på just för att det var så nytt. Hästar är ju coola tänkte jag, och hoppa på travutbildningen. Men nu skall vi inte ta min livshistoria utan hoppa till min galna idé att börja rida som gammal gubbe. Eller min idé, jag tror Ida har en del i detta också.
Så hur börja detta? Jo det började i höstas genom att jag helt plötsligt på något mystiskt sätt hamna på ryggen på Hades. Skrittande i paddocken. Jag hade ingen koll på alls vad jag gjorde utan jag följde mest med när Hades gick runt och följde alla andra.
Nästan en månad senare kastades jag upp på Sam. Denna gång skrittade vi runt lite på gårdsplanen. Ida hjälpte till med ett grimskaft i början. Hade ingen aning om vad jag gjorde eller varför Sam gjorde som hon gjorde.
Några få dagar senare, i början av november, var det dags igen. Denna gång skritta jag runt med Sam i paddocken. Jag överlevde, men fortfarande ingen koll på nått. Men det var nu som jag börja tycka det var lite skoj faktisk, jag börja känna mig lite modigare och kände att jag hade kontroll. Nu i efterhand så kan jag säga, att nääää, kontroll hade jag inte. Sam är bara väldigt duktig på att veta hur man skall gå i paddocken.
Nu börjar det bli intressant. Ida som är en bra, men kanske lite annorlunda ridlärare tyckte att nu var det dags för en uteritt. Detta endast 2 dagar efter förra turen i paddocken. Jag som kände att jag har full kontroll och hade attityden att ”inget kan hända mig” säger så klart, självklart, vad kan gå fel?. Det jag då inte visste var att jag blev utsatt för ett sabotage, mer om det senare.
Vi sadla på och gjorde oss iordning, jag på Sam och Ida på Edward. När vi väl hoppade upp på hästarna så hade det blivit mörkt och jag såg i princip inget. Men ah, vad kan hända? Dealen var att vi skulle skritta en tur eftersom jag aldrig hade travat innan.
Första halvan av turen var riktigt trevlig och det var nog här som jag börja gilla detta skarpt. Månen lös starkt och jag inbillar mig att det var en fin natur, trots att jag inte såg nått. Hovarna som klappra mot marken gjorde allt väldigt mysigt. Sen, rider vi bredvid en större väg. Bilar och lastbilar far fram, gärna med helljus. Jag har ingen som helst aning om vart jag är eller vad vi ens rider på för underlag. Jag litar på Sam att hon vet vart vi skall och att hon följer efter Ida som rider framför.
Efter långa minuter så säger Ida att det är en nedförsbacke och att man då skall luta sig bakåt. Oj, vad jag lutade mig bakåt och oj vad konstigt det blev. I nedförsbacke svängde Sam och jag inser att jag varit med om sabotage! Sadelhjorden var inte åtdragen. Sadeln gled åt vänster, sakta sakta sakta. Efter en evighet så sitter jag på sidan av Sam, och jag sitter fast. Jag hör att Ida håller på att dö av skratt medans jag försöker komma loss.
Sam, som är snällast i världen, står helt stilla och funderar på vad fasiken jag håller på med. Efter lite sparkande så får jag äntligen ut mina fötter ur stigbyglarna och ramlar ned på marken. Fortfarande i totalt mörker.
Ida går inte att få så mycket ur eftersom hon skrattar hysteriskt och mumlar att hon håller på att kissa på sig. Hon frågar dock skrattande om jag är ok, det var ju snällt.
Jag rätar till sadeln och spänner sadelgjorden! Jag hoppar upp i sadeln igen och då inser jag att jag håller ena stiglädret i handen. Den hade jag tydligen lyckats fått bort. Detta gjorde att Ida började göra väldigt mystiska ljud, det var nog bra nära att det skulle bli lite kiss i brallan.
På något sätt så lyckades jag få dit stiglädret i mörkret och vi börja skritta hem igen. Hela vägen hem så skratta Ida, jag har aldrig sett någon skratta så mycket. Vi pratar om en hemresa på ca 30minuter i oavbrutet skrattande.
Jag överlevde och skada mig inte på något sätt. Jag tror faktiskt det skulle vara omöjligt att skada sig när man ramlar av i en sån slowmotion som jag gjorde.
Efter min första uteritt hade jag då ridit 4 gånger och ramlat av 1 gång, dålig statistik.
Jag har både ridit och ramlat av efter detta. Men det tar vi i ett nytt inlägg i framtiden!
Nu misstänker jag att alla som läser detta faktiskt rider, men om ni inte gör det. Prova, det är hmmmmm spännande! Man vet aldrig vad som händer, eller när man blir utsatt för sabotage.
Ha det gött /Emanuel