Verkligheten
Aaron • 3 veckor
Ett ny till skott i våran familj, så efter längtad, så älskad vår lille plutt. Tre veckor har gått sedan han kom till världen och samtidigt som vi fått kämpa lite har vi haft den absolut bästa tiden. Vi har varit samlade hela familjen och funnit oss till rätta med honom hängandes i våran famn och med Astrid springandes i hälarna. Tagit vara på denna tiden innan verkligheten kom i fatt oss. Spenderat tiden med att träffa familj och vänner, Astrid med hennes glasögon, haft mysiga veckor tillsammans vi 4. Där jag även verkligen tagit mig friheten att ligga på morgonen med gossen våran medan Tobbe gått upp med Astrid. Jag mår bra men kroppen känns inte än helt återhämtad. Aaron har inte lärt sig sova själv ännu, så han sover brevid mig/ uppe på mig varje natt och det hjälper inte till med återhämtningen. Men snart så kanske man kan känna sig bra i även kroppen.
Aaron, ja han är faktiskt inte heller på topp men vi kommer dit. Skrev häromdagen om hur han tappat för mycket vikt och därför har vi nu börjat delamma. Man säger att en bebis får tappa 10% av födelsevikten men ska ha nått upp till den vikten igen vid hans nuvarande ålder. Han ligger idag ca 15% under hans födelsevikt så det är inte bra! Dagen efter vi började med tillsättningen så var vi på vikt kontroll som visade 70g + på ett dygn. Det är bra och vi fick helgen på oss nu att ladda med massa mat till gossen för att sedan ta en ny vikt och ställning. Skulle detta inte räcka och kan vända på denna vikt minskningen så blir vi inlagda och vi får kämpa vidare inne på csk.
Skrev också om mina förhoppningar om att trots detta kunna fortsätta amma Aaron några månader till. Idag känner jag mig mindre säker på det, har en känsla av att vi tillsammans inte kommer kunna hålla uppe mjölkproduktionen någon längre tid. Jag hoppas fortfarande, men idag tar jag vara på varje sekund med honom ammandes. För han är troligtvis mitt sista barn, jag stormtivs med amningen och jag hoppas jag får lite mer tid för det. Men de allra mysigaste stunderna är när han kurat ihop sig som en liten boll, ligger i min famn, är trygg och varm hos mig. Förlorar vi amningen tidigare än vad jag önskat har jag i alla fall kvar det absolut viktigaste.
Detta inlägget skulle handla om verkligheten som kommit i fatt oss, spårade ur lite. Men verkligheten är i fatt oss, ikväll återvände Tobbe till jobbet. Helgen som jag så länge fastat över är här och det är dags att hitta till rutiner där jag är ensam med barnen medan Tobbe jobbar. Blir ingen möjlighet till den friheten att kunna stanna kvar i sängen med ett barn sovandes i famnen utan nu måste jag också gå upp tillsammans med Astrid mellan 6-7 på morgonen. Snart även dags för den flickan att återvända till dagis efter 2 månaders uppehåll därifrån. Dags att hitta tillbaka till vardagen, dess nya rutiner som Aaron medför och vår lilla "smekmånad" är över.
Även om det varit utan tvekan så underbart att inte ha några direkta måsten, inga tider att passa och att vi varit tillsammans. Det ska ändå bli skönt att få gå vidare och faktiskt ha något som skall utföras. Så förutom att gå fram och tillbaka och lämna Astrid på dagis, leka med mina barn, se till att de får mat i sig och alla andra måsten, då Tobbe är på jobbet och när han inte är där göra dessa saker och mer tillsammans. Vad ska min mammaledighet mer innehålla, vad ska jag hitta på för mig?
Tack till er som hälsat på oss och välkomnat Aaron till världen, gratulerat oss för vår son och Astrid för sin bror. För er som varit vänliga att ge honom en liten present och för er som även tänkt på Astrid och gett henne något.
