Att skriva det här inlägget är och kommer vara det svåraste jag någonsin har behövt skriva. 

När jag sätter ord på det som faktiskt har hänt så blir det så verkligt att han faktiskt är borta... 

 

 

Vid det senaste återbesöket för ca 2 veckor sen så tog jag det ofattbara beslutet att min älskade Gaefur skulle få somna in. 

Jag hade funderat väldigt mycket dagarna innan då jag var medveten om att om han inte skulle vara bra nu så skulle prognosen vara ännu sämre. 

 

Jag hade egentligen 2 val, att gå vidare med en MR för att få på svart och vitt det jag egentligen redan visste eller att säga stopp. 

 

Jag valde det sistnämnda. 

 

Jag bestämde mig för att låta Gaefur spendera sin sista tid på bete för att bara få vara häst som han inte hade fått vara på så väldigt länge. 

Jag har under den tiden landat ännu mer i att jag har fattat rätt beslut då Gaefur inte har njutit av detta alls... 

 

Han har som de flesta hästar i år varit väldigt besvärad av broms men förutom det så rörde han sig knappt, han har stått vid grinden varje dag när jag kommit och har gladeligen lämnat en hage full med gräs för att komma till mig och det kan jag säga att han aldrig har gjort tidigare.

 

De senaste dagarna har varit de absolut värsta i mitt liv. 

Jag har haft ångest över att jag vill spendera all tid med honom men samtidigt varit nästan avstängd känslomässigt då jag inte har klarat av att börja älska honom ännu mer. 

Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig att det skulle vara så fruktansvärt tufft. 

 

Igårkväll så lät jag dock alla känslor komma och spenderade kvällen med honom i hans box med alla de godsaker som han älskade allra mest. 

Han lät mig stå och krama hela hans huvud samtidigt som jag skakade av gråt och han bara stod där, som att han visste <3 

 

Idag valde jag att vara med ända till slutet. 

Jag kände att det var min skyldighet som hans stora trygghet att finnas där för honom ända till slutet. 

 

När skottet kom så rasade jag ihop fullständigt. 

Fram tills dess så har han ju funnits där precis bredvid mig och tröstat mig men helt plötsligt på mindre än en sekund så var han borta. 

 

Jag satt på marken, strök honom i ansiktet och grät mot hans hals en sista gång samtidigt som jag viskade "Jag kommer älska dig för evigt"

 

Jag förstår inte hur jag ska kunna leva utan honom. 

Jag kan inte andas när han inte är här, min älskade lilla häst <3 

 

Nu får du springa fritt utan smärta och äta hur mycket gräs du vill. 

 

Tills vi ses igen <3