There's no more we
Från min tv strömmar det musik. Det brukar inte göra det vanligtvis, oftast är det tyst här hemma. Men i kväll är det en sådan kväll. Jag varken nynnar eller sjunger med men foten stampar takten, kroppen gungar svagt och lever med i musiken och ibland dirigerar jag musiken med höger hand, om än märkbart med bara några fingrar.
Jag har lyssnat på den här låten i över 10 år nu. Stundtals har den gått om och om igen. Och när jag inte lyssnat på den så har jag nynnat på den. Och ibland dyker det bara upp några få ord från låten i huvudet. Det är min just-nu-är-det-mycket-känslor-i-den-här-kroppen-låt. Och i kväll är det en sådan kväll.
Och så blundar jag för just då är det några takter med så simpelt pianokomp som skapar en sådan kontrast mot det andra i låten och jag ler, för det är ljuvligt att lyssna på. Och i de takterna spelar fingrarna piano i luften.
Det är inte så att det har hänt något. Det är egentligen inget speciellt. Bara trötthet och lite för mycket hormoner som flyger runt i min kropp likt vinden viner utanför fönstret. Det är något speciellt med att tillåta sig själv att känna, tillåta sig själv att vara känslofull, dramatisk, låta känslorna för en kväll få gå loss, låta alla känslor få ta över. En liten stund, en kväll. Tillfälligt.
Och så byter jag låt. Till en annan som inte följt mig lika länge men pianokompet i den låten är så ljuvligt så jag några dagar under en sommar lyssnade på den om och om igen. Och i kväll två gånger. Och när några av mina favorit-takter kommer där pianisten verkligen briljerar så ryser jag för det är så... briljant! Och då tänker jag att så hade jag också spelat om jag kunnat, det är nog därför jag tycker om de där takterna; För det är så jag vill att det skall låta. Så hade jag också gjort om jag kunnat.
Bredvid mig står en kopp rykande te, det är min andra för kvällen, för det här inlägget, för den här stunden. Och jag skrollar snabbt igenom instagram och när jag ser en bild hugger det till hjärtat. Annars brukar det inte vara någon fara, som en lätt rispning mot hjärtat som känns i några sekunder men som sedan är borta men det senaste har rispningen bytts ut mot ett litet sår som gör sig påmint då och då. Och i kväll gör det extra ont.
Jag stänger av musiken och letar fram ett klipp på mobilen där jag spelar piano. Det är över ett år sedan nu och jag lyssnar på det här klippet då och då. Jag minns den där stunden, när jag improviserar och lyckas sätta ton efter ton, överraskar mig själv med att få det att låta precis så som jag vill att det skall låta. Varje gång jag lyssnar på det här klippet tänker jag att jag aldrig någonsin igen kommer få det att låta exakt så som det gjorde då. Jag lever med i tonerna, det är inte samma känslor då som nu men stämningen är den samma.
Det är vissa saker just nu som jag önskar var annorlunda. Det är vissa saker som gjort sig påminda det senaste, det är vissa saker som gör ont. Och i kväll tillåter jag mig själv att känna dem. Inte för att det på något vis är något allvarligt och det är egentligen inte heller något stort. Det är bara känslorna som är stora ikväll.
Och så stänger jag av musiken. Tystnaden som uppstår efter att de där låtarna har gått om och om igen är genomskärande på något vis. Nu är det bara jag. Och mina känslor. Så trycker jag på publicera. Dricker upp det sista av teet. Stänger ner datorn. Diskar. Borstar tänderna. Går och lägger mig. I morgon vill jag inte känna lika mycket.
