Jasses liv

När jag vaknar dagen efter, onsdag den 25 maj så är min första tanke "ytterligare en dag över tiden och bebis lär inte vilja komma ut av sig själv 😪 Jag kände sån frustration och uppgivenhet. När jag sedan går på toa ser jag att en del av slemproppen gått. Det gav mig lite hopp men tänkte ändå att det inte behövde betyda något. Bara nån halvtimme senare när jag sitter och ger Alfons mat känner jag hur jag börjar få som värkar. Då är klockan 08.20. Det kommer lite försiktigt först, jag börjar sedan få lite tätare och börjar klocka dom men dom är inte riktigt regelbundna. Blir ändå osäker så ringer till förlossningen för att se vad dom säger. Det är bara att avvakta tills dom blir tätare och mer regelbundna. Jag skriver till Joakim som är på jobbet och uppdaterar honom om läget. 

Efter nån timme börjar det göra ondare och bli mer regelbundet och det är då jag börjar inse att det är på riktigt, det är bebis på G! 

Mina föräldrar skulle komma till oss den förmiddagen, det var bestämt sedan innan då dom skulle avlasta mig lite med barnen och bara umgås, så jag ringer till mamma och berättar att det nog är på gång. 

Sedan fixar jag snabbt frukost till Alvin och skyndar mig sedan att ta en dusch och tvätta håret, vill ju ändå vara lite fräsch när man antagligen ska föda 😊 Gör mig sedan även i ordning med lite smink, värkarna är onda och jag står där och andas och tar värkar samtidigt som jag sminkar mig och tjatar på Alvin att äta upp sin frukost. Börjar sedan bli lite stressad över tiden, hur fort kommer det gå, kommer vi hinna till sjukhuset i tid? Jag ringer till Joakim och säger att han inte kommer kunna jobba klart sitt jobbpass och han bestämmer sig för att ta komp resten av dagen och komma hem. Sedan ringer jag till förlossningen igen och berättar att jag börjar få väldigt ont och täta värkar. Klockan är då 10.20. Strax därefter kommer mamma och pappa hem till oss. Jag ber dom duscha barnen och springer samtidigt runt och småplockar och fixar med saker medan jag tar värkar 😅 Sedan ringer jag till Joakim igen för att se vart han är, han har en kvart kvar tills han är hemma och jag känner hur jag börjar bli stressad. Nu gör värkarna väldigt ont men på nåt sätt döljer jag det rätt bra både för mig själv och mina föräldrar 😅 Jag tror inte jag riktigt insåg hur långt gånget själva förloppet faktiskt var. Vid 11 är Joakim hemma så vi säger hejdå till barnen och åker direkt mot sjukhuset. I bilen får jag flera riktigt onda värkar. När vi går ur bilen blir jag tvungen att luta mig mot bildörren och ta en värk och likaså flera till innan vi kommer in på förlossningsavdelningen. Klockan är 11.30 när vi kommer in på undersökningrummet. 

Jag får ligga med ctg som mäter värkarna i ca 20 minuter och blir sedan undersökt. Jag är då öppen 8 cm! Inte konstigt jag har så ont! Blev rätt paff att jag gjort så mycket av arbetet redan hemma 😄 

Jag ber om bedövning men då jag inte lär ha så långt kvar tills bebis är ute så kan jag inte få epidural som jag önskar utan blir erbjuden spinal (håller kortare tid). 

Vi får komma in på förlossningssalen, jag byter om till det snygga sjukhusnattlinnet och ber om att få lustgas. Barnmorskan ringer därefter på en narkosläkare så jag kan få bedövning. Den kvinnliga narkosläkaren sticker mig massa gånger i ryggmärgen samtidigt som jag tar sjukt onda värkar och efter en stund börjar jag inse att något är på tok. Hon håller på i ryggen och sticker mig om och om igen och jag frågar om det inte går? Hon säger att det verkar vara för trångt i ryggmärgen för att kunna sätta bedövningen och jag ber henne då att sluta då det gör alldeles för ont. Jag vill inte mer! Jag gråter och känner mig nästan förbannad på hur hon plågat mig utan att berätta med en gång att bedövningen nog inte kommer gå att sätta. Det konstiga är att jag med båda mina andra barn kunnat få ryggmärgsbedövning så det kändes lite som att det var hon som var okunnig snarare än att det var min ryggmärg som var problemet 🙄 Klockan är nu runt 13 och jag får alltså köra på med endast lustgasen och skippa bedövning. 

Det gör mycket ondare än mina tidigare förlossningar eftersom jag då haft bedövning och jag bara längtar där och då tills att det ska vara över. Smärtan var hemsk! Strax efter att narkosläkaren gått och jag fortfarande sitter kvar på sängkanten så får jag ett väldigt tryck neråt och då går vattnet, det var en sån lättnad. Det var som att nån bara tog bort all smärta för några sekunder 🙏🏻

Barnmorskan gör en ny undersökning och jag är då öppen 10 cm. Bebis är dock lite för högt upp för att börja krysta säger hon men om jag känner att jag vill trycka på så är det bara att köra. Jag ställer mig på knä i sängen med magen lutad mot ryggstödet för att försöka få ner bebis lite. Barnmorskan föreslår först att jag kan använda mig av gåbordet men jag har för ont för att ens kunna stå upp. Jag känner hur jag i värkarna vill börja krysta. Klockan är då 13.30 och 5 minuter senare är han ute. Det gick så fort allting att jag knappt förstod själv att han kommit ut. 25 maj 2022 kl 13.35 föddes han, vår Alfred! ♥️ 4.275 gram och 53 cm! Vi hann bara vara på förlossningen i 2 timmar från att vi klev ur bilen till att han var ute så det var tur att vi åkte in när vi gjorde 🙏🏻

Precis som mina tidigare förlossningar så var även denna helt fantastisk! Allt gick så bra och så fort, jag hade även denna gång turen att få underbar personal som stöttade och peppade hela vägen och såklart Joakim som fanns vid min sida och höll min hand genom all smärta 🙏🏻♥️ Jag är så tacksam för mina 3 graviditeter, förlossningar och mina älskade pojkar 💙💙💙