Utdrag ur min personliga dagbok

Ikväll, när jag ätit klart min kvällsmat så kände jag hur det kliade i kroppen av rastlöshet, som ofta nu för tiden, och jag fick behovet att skriva av mig. Öppnade upp ett dokument som jag har sparat på datorn där jag genom åren skrivit som en dagbok för mig själv (det var längesedan jag skrev där nu, såg att senaste var i februari i år!) och bara skrev exakt det jag tänkte på för stunden. När jag nu blev klar och läste igenom så fick jag en känsla av att jag faktiskt skulle vilja publicera delar av det på bloggen till er. Så här har ni det, en lite rörig inblick i delar från min personliga dagbok för en kväll. Hur det kan se ut i hjärnan på någon som vet att döden knackar på dörren inom en snar framtid.

"Jag kan prata om döden, tänka på döden osv i korta stunder men när det sker i långa stunder så känner jag av det i efterhand. Det blir för verkligt. Som att jag kliver in i den verklighet där jag ska dö, inte den verklighet där jag faktiskt lever för stunden.

Min hjärna går på högvarv och klockan är 21.28 på kvällen. Jag borde verkligen snart gå och lägga mig med en bok och ta dubbla sömntabletter men istället är jag väldigt sugen på en lussebulle och att bara spy ut allt min hjärna tänker på här. Så jag tar en lussebulle och spyr på här. För jag har inget att vakna upp till imorgon ändå och känna ”nu skulle jag ha sovit igår kväll för att orka med detta”. 

Ena stunden så tror jag att jag inte förstår att jag kommer dö. Inte på riktigt. För hur kan man någonsin förstå det? Egentligen? Hur kan jag få in i huvudet att när jag pratar om att jag ska dö så är det faktiskt mig jag menar? Jag tror att utåt sett, och även i mitt eget huvud mestadels, så känns det som att jag har förstått att jag ska dö, och att jag har accepterat det. Men jag tror inte jag har det. Förstått det alltså. Jag har slutat planera framåt mer än några veckor och jag ser inte att jag har ett liv fram till sommaren, jag dagdrömmer inte längre bortom. Det är väl det jag har gjort som anses vara att acceptera det. Men jag kan samtidigt inte ta in det faktum att jag kommer att upphöra att existera. Jag kommer inte finnas mer. Jag kommer att vara ett minne i någon annans huvud, det är det enda sättet jag kommer leva kvar på. Men det minnet har ingen egen tänkande hjärna. Minnet är bara fragment av hur en person uppfattade mig, det är inte jag. Så på något sätt tröstar det nog inte mig att ”jag kommer leva kvar i minnet på andra”, det tröstar kanske andra (och då är jag väldigt glad för det) men inte mig. Jag kommer inte finnas. Mina tankar kommer aldrig tänka mer. Det är det som är så svårt att förstå. Svårare att förstå än att mina ben inte kommer röra sig mer, eller att mina ögon inte längre kommer att se. Men att mina tankar inte längre kommer tänkas, det är det som känns som den absoluta, definitiva döden. Den skrämmer mig av bara helvete. Eller inte skrämmer kanske men gör mig så jävla uppgiven, ger mig panik. Hela mitt liv har jag känt mig trygg i att jag haft mig själv, jag har varit min egen lugna röst, min egen klippa. Jag har känt mig trygg i att så länge jag är mig själv så kommer jag själv alltid finnas på något sätt. Men om jag dör så finns jag inte längre, och den tryggheten är borta. Jag kommer visserligen inte behöva tryggheten då, för jag kommer inte att finnas, men ändå. (Lussebullen fastnar i mina tänder, fett jobbigt men den är god) Nu lägger jag locket på för nu. Har skrivit klart för idag."

#1 - - Louise:

❤️ Kram

Svar: Kram!
Agnes

#2 - - M:

Hej Agnes! jag förstår dina tankar, bara det att tänka att man aldrig mer kommer finnas går ju inte att ta in. Aldrig,aldrig! Har själv tänk så några gånger, men då får jag panik. Det är som rymden, var tar den slut? I mitt fall när jag tänker på döden så finner jag tröst i att jag lever vidare i mina barn, (Har en dotter och en son) och då känns det tryggare. Är inte kristen eller så , men tror man lever vidare i andra på något sätt. Du är ju så otroligt stark i ditt sinne och har tänkt i genom de hela om och om igen.

Så du kommer leva vidare genom din familj, vänner och och inte minst Daniel (vem är han förresten? verkar vara en riktig guldkille :)

Nu har jag inte stenkoll på vilka behandlingar du har provat, men jag märker att du har en livsgnista som inte slocknar i det första taget <3 Har du testat imunterapi? Finns ju tex i Finland och USA .

Nobelpriset i år gick ju till den upptäckten,och det verkar mycket lovande. Vill inte tända allt för mycket hopp, men det vore ju värt att prova, kostar ju mycket pengar men du har ju inget att förlora

Pengar till en sådan behandling fixar ju vi bloggkompisar och övriga Sverige lätt genom en insamling om inte staten vill betala :)

Kram/Martin

Svar: Precis så kan jag minnas att jag också känt. Att man vågar ibland genom livet att tänka på dörren men så fort det blir obehagligt så kan jag backa, tänka på framtiden och glömma för en stund. Men det är annorlunda nu, Jag liksom måste passera, urforska och tänka för att bli tillfreds. Men inget av det jag hittar eller tänker är något jag vill finna och det kan ibland dränera mig in flera timmar på polsitiva känslor - och hur ofta är det värt att öppna den dörren för att reklertera över det då? Min sista tid ska väl inte bli värre än vad den redan är. Men samtidigt viktigt att inte skjuta under mattan. Tycker det är då svårt!

Jag tror absolut det blir skillnad om man har barn. Jag kan tänka mig att det är lättare att leva genom barnen. För min del kommer ju jag ”dö ut” när min generation (90-talisterna) dör ut. Jag kommer inte hinna få någon realtion med eventuella syskonbarn eller kompisbarn (som ju är nästa generation). Sen tror jag i och för sig att det alltid är det värsta som skulle hända är att dö i cancer när du har små barn. Det är jag glad att jag slipper.

Ska försöka göra ett inlägg om Daniel - fler som efterfrågat.

Vi har pratat om immunterapi med min läkare och det finns inga belägg alls för att det skulle fungera mot min typ av cancer. Som jag förstår det finns det inga etiskt försvarbara argument till att försöka sig på det i mitt fall. Massa biverkningar till ingen nytta har jag förstått.

Det är jättefint att du (och ni andra om ni läser detta) erbjuder sig med pengar och liknande, men det är inte det som är problemet egentligen. Det många glömmer är att cancer inte är en och samma sjukdom. Det finns otroligt
många former, vars effektiva behandlingsmetoder skiljer sig kraftigt åt, och även inom dessa former av cancer så är all cancer unik i en människas kropp. Njurcancer, Wilms tumor) för mig är inte exakt samma Wilms tumör som för någon annan. Det blir därför vädligt missvisande när rubriker som ”immunologi får nobelpris - kan vara lösningen på cancer” osv. För det handlar om (i just detta fallet) att det visat sig väldigt effektiv mot vissa typer av cancer (bland annat en typ av malignt melanom tror jag?). Det är ju hur bra ändå som helst tycker jag när det kommer bra behandling till en diagnos som kanske bara en person i Sverige har - den personen kanske får ett liv! Men det kan bli missvisande i media när de går ut med ”det nya botemedlet mot cancer”. Det berättar inte hela sanningen. Så jag litar på mina läkare, jag tycker inte det är
värt alla de biverkningarna som kan komma med nya behandlingar om man inte ens en tror på att de skulle fungera till en början. Vill inte famna i blindo när kroppen är så skröpplig.

Hoppas du inte kände att jag läxade upp dig, jag har fått många liknande kommentarer det senaste så jag tog det ”en gång för alla”, haha. Tack för din tanke och research. ❤️
Agnes

#3 - - Sabina:

Intressant att få ta del utav dina tankar om döden.
Har du några tankar om vad du tror händer efter döden?
Jag är troende, jag tror att livet efter döden är en slags belöning. Att det faktiskt blir ett sorts paradis där det inte finns, ångest, stress eller sjukdomar. Kanske naivt men jag finner mycket tröst i att vara säker på att jag får träffa de jag förlorat när jag går bort. Ser verkligen framför mig hur jag ska gosa med alla katter jag haft under barndomen, haha! Däremot vill jag tillägga att jag tror inte att man måste vara kristen eller ha betett sig på ett visst sätt för att få komma dit. Så du inte tror att jag menar att vi kristna har någon slags förtur :P

Svar: Jag är inte troende. Tyvärr, skulle jag faktiskt säga. Jag har mer och mer under tiden jag varit sjuk, känt att jag nog önskar att jag hade varit det. För som du säger så tror jag det hade varit en enorm tröst i att tro på att jag skulle träffa mina nära och kära igen när de går bort. Jag hade gärna velat tro på att man kommer till en alternativ värld, att man fortsätter att leva fast på ett annat sätt. Min högsta önskan är nog att få komma till ett ställe där jag kan sitta och titta ner (eller helst inte ur vinkeln uppifrån egentligen - vem vill se rakt ner i hårbotten på folk?) på mina nära och kära. Jag hade velat sitta och titta på dem likt tv-serier. Följa dem i livet, zappa mellan olika personer. Drömmen hade också varit att jag på något sätt skulle kunna kontakta de levande så att de ”känner att jag är där” när de kanske går igenom något svårt (eller bara när de är allmänt lyckliga också!) genom att ge dem något slags ”tecken” som de får tolka fritt. Jag hade velat följa och se vad som händer i deras liv. Kommer de få sitt drömjobb? Kommer de skaffa barn? Kommer de flytta utomlands? Kommer de känna lycka och kommer de att klara av prövningar i livet? Det hade varit min dröm. Men tyvärr så tror jag det är just bara en dröm. Och, jag hoppas att detta inte låter respektlöst eller att jag dissar din tro (för jag anser att alla får tro på vad de vill och ingen vet vad som är rätt eller fel här), jag tror att det är människans påhitt att det finns ett liv efter döden just för att det ska finnas något som tröstar oss inför döden som skrämmer oss så. Så jag kan önska att jag trodde, för det kan kännas väldigt nattsvart att bara tro att man upphör att existera och att allt blir svart. Men det är ju tyvärr inte så lätt att bara ”börja tro” om man inte gör det. (Och jag tycker inte det är naivt av dig att tro så som du gör förövrigt, jag tycker det verkar hoppfullt och jag avundas dig som gör det!)
Agnes

#4 - - Jonas H:

Det är intressant men också såklart läskigt att tänka på döden. Tänkte dela med mig om mina tankar och hur jag tycker de har hjälpt mig att få en lite mer lätthanterlig och mindre läskig uppfattning om den.

Jag är helt icke-troende och idéer som inte är vetenskapliga är för mig totalt ointressanta. Själva förutsättningen för att prata om vad döden är måste ju på nåt sätt definiera livet och ens medvetande och jaget.

En sak man kan konstatera är att ens medvetande inte är knutet till beståndsdelarna. Beviset för detta är att alla atomer i ens kropp byts ut över en 10-årsperiod, men ändå så fortsätter man att vara sig själv.

Det verkar istället vara som att ens medvetande är konsekvensen av en process av neuronala cykler i hjärnan, och att all tidsuppfattning, känslor, tankar och intryck uppstår från det. En person med en lokal hjärnskada kan tappa förmågan att förstå språk eller tolka intryck. Det är ganska entydigt att alla våra förmågor är knutna till hjärnans olika funktioner.

Hjärnkemin lyder i sin tur under fysikens lagar precis på samma sätt, om än mer komplext, som ett äpple faller från ett träd eller reaktionerna inuti en kärnreaktor. Våra hjärnor, planeternas banor, vintergatans rotation och bakteriers beteenden är precis likvärdiga på så sätt att vi följer fysikens lagar och är en konsekvens av big bang då tiden tog sina första steg för 16 miljarder år sedan.

Så det verkar som att när en struktur som processar information med tillräcklig komplexitet (i vårt fall våra hjärnor) uppstår i universum så leder det till att nån typ av entitet tänker, känner eller erfar. Just nu är jag en sån entitet och du är en annan och i det förflutna har sådana funnits och upplösts och nya kommer skapas och försvinna i framtiden. Det är tydligt att evolutionen har visat att den här informationprocesseringen är en fördelaktig överlevnadsmekanism eftersom tänkande och kännande varelser av olika grad har existerat i flera hundra miljoner år på jorden.

Så vad leder det här till för slutsats? Jo att döden inte är ett permanent tillstånd som man kan hamna i. Man upplöses från att vara en viss entitet, det är sant, för de strukturella förutsättningarna för att uppleva försvinner.

Men man är inte mer upplöst än den var den tiden innan man föddes, och det visade sig inte vara ett permanent tillstånd med tanke på att vi faktiskt lever nu. Jag tycker att man ska se på döden inte som icke-existens utan desorganisation i väntan på organisation.

Det är min syn på saken och det gör inte att jag är immun mot att känna att döden är läskig ibland. Däremot så känner jag ett existentiellt lugn efter att fått den här uppfattningen.

KRAM! / Jonas





Svar: Oj, tack för din långa och välformulerade kommentar! Jag har suttit och läst den både en och två (och tre och fyra) gånger för jag ville verkligen försöka förstå den och vad det var du hade att säga. Jag fick googla några ord här och där, och kanske ändå inte riktigt fick ihop det. Men som en sammanfattning (en mindre välformulerad en), för att se om jag förstått dig rätt, så tänker du ungefär att den fysiska kroppen och vårt medvetande är två skilda ting men som under människans liv "sammarbetar" för att bilda en helhet av en person, medan när döden kommer så delas de åter upp igen? Kan man säga så? Kroppen är den fysiska beståndsdelen som kommer att förmultna bort med tiden, medan vårt medvetande egentligen fortsätter att existera (fast utanför den fysiska kroppen kan den inte "leva ut", och därför ser man det som att även medvetandet har dött)? Har jag förstått det ungefär rätt hur du menar då?
För om det är så, så tycker jag det låter rätt rimligt. Och trösterikt, litegran kanske. Det öppnar ju även upp för möjligheten att det skulle kunna finnas en alternativ värld där ute som medvetandet kan ta sig till om man tror på något sådant (vilket jag förstått att du inte gör, och det gör inte jag heller egentligen även om man hade kunnat hoppas, haha).

Sen är jag lite intresserad av vart du hört att ens atomer i kroppen byts ut vart 10e år. Jag tyckte det lät intressant, men hade aldrig hört det förut, så jag googlade det och då fick jag upp en del artiklar från bland annat Karolinska Institutet som säger att det är en vandringsmyt?

Tack för din kommentar! Gillar att jag fått så mycket olika tankar kring döden från er läsare. Det är ju verkligen ingen som vet vad som händer (eller inte händer), och det är det som är så spännande och läskigt.
Kram!
Agnes

#5 - - Marielle:

Ibland är det nästan så att jag som läsare liksom glömmer bort att du ska dö (det ska vi ju alla göra, förr eller senare, men ditt är kanske lite mer nära och väntat än vad vi andra vet när det kommer till oss själva), när du skriver om julgranar, julbak och röjande i skåp. Det är ju så väldigt normalt och att det sen kommer blodhosta, sjukhusbesök och syrgastankar mitt i alltihop det liksom sållar hjärnan bort. Jag tycker majoriteten av de jag känner är så fruktansvärt dåliga på att prata om döden, men jag tror det är för att den skrämmer oss så mycket. Kommer du ihåg att jag skrev till dig att det svåraste jag har med att acceptera med att någon jag älskar dör är alla aldrig? Det är ju så definitivt att dö och jag kan inte förstå var alla tankar, känslor, skratt och tårar liksom tar vägen. Att allt som en människa är liksom bara försvinner och finns inte mer.

Jag önskar ibland att jag hade någon typ av tro så jag kunde tänka att det efter döden fanns ett paradis, eller en himmel eller ett Nangijala där man kunde träffa alla igen, men det gör jag inte. Däremot tror jag att alla människor lämnar ett avtryck hos dem som älskar dem och att det på något vis finns kvar. Tveksamt dock om det ger någon tröst.

Jag hoppas din blogg finns kvar, långt efter att du inte längre finns, du skriver så klokt och vi är många som behöver läsa det du skriver.

Två dagar kvar till jul, hur ska ni fira i år? Något som jag upplevde som lite jobbigt (i-lands problem) när jag blev sambo var hur man skulle dela upp julfirandet. De första åren flängde vi fram och tillbaka mellan svärföräldrarna och min familj men sen blev det julfrukost hemma hos oss och julfirande med min syster. Min man fyller dessutom år på julafton så den 23:e låtsas vi att det inte alls är jul och firar födelsedag. :)

Sköt om dig! Kram!

Svar: Precis så känner jag med, att jag liksom glömmer bort att jag egentligen snart kommer att dö, eller att jag är döende på ett sätt i detta nu. För även om jag känner mig sjuk ofta (andfådd, dålig muskelstyrka, hostar osv) så känner jag mig ändå så full på energi och lust - det känns ju inte som om man dör då? Ja, jag minns att du skrev det i en kommentar, och det håller jag fortfarande med om. Mycket av att det är så skrämmande är ju att det är så definitivt med döden.
Jag önskar också att jag hade en tro. Det hade förmodligen varit lättare i allt detta att känna typ "ja, jag kommer att dö och det är hemskt men när jag dör så kommer jag komma till himlen, och där är allting bra" typ. Då försvinner ju lite det definitiva i döden så som vi (eller i alla fall jag, jag ska inte prata för dig haha) ser på den. Då försvinner lite av det läskiga. Men det går ju inte att bara "börja tro" om man inte gör det, jag försöker att börja hoppas istället. Hoppas på att jag kommer få sitta på ett moln och kika ner på mina närmsta.

Vi ska faktiskt fira jul hemma i år, det kommer en liten del av släkten men framförallt blir det min familj. Vi tänkte "gå runt", först till min bror (han bor ju två trappuppgångar ifrån mig) för välkomstdrink, sen till mig för lite jullatte och pepparkaksvåfflor. Sedan tänkte vi gå hem till mamma och pappa (som också bor nära) och där kikar vi på Kalle, äter julmiddag och spelar julklappsspelet. Lugnt och mysigt med de närmsta, jag längtar jättemycket! Daniel kommer spendera julafton med oss när han slutar jobbet så vi slapp det problemet som ni hade, vilket jag förstår är krångligt. Kan tänka att det är ännu värre om man har barn, att flänga runt hit och dit, haha. Hoppas att ni har löst det på ett bra sätt i år! Det är ju å ena sidan skönt med en "jultradition" och göra samma varje år, men det kan ju vara lite roligt att göra olika också. Huvudsaken tycker jag är att man spenderar julafton med några man tycker om. Om det så är med sin egen familj, någon annans familj, jobbarkompisarna eller bara katten. :)
Agnes

#6 - - Marcus:

Jag tänker att vi alla har varit döda innan vi föddes. Så alla har varit döda. Även du, och det är knappast plågsamt eller jobbigt. Sedan tänker jag två saker: 1) även om jag är helt ateistisk så kan jag faktiskt tänka mig att känslan av att vara, känslan av jag, kanske inte slutar när man dör. Man kanske får en annan känsla men för en helt annan person. Jag tror inget på någon koppling utan typ att du kan få känsla för att vara "jag" när det kryper fram en liten liten majslarv på en planet som ligger två miljarder ljusår från Jorden. Om 14 miljarder år. Då känner du ljus och värme och känslan av att vara "jag"...

2) Den andra tanken är att du just nu påverkar hela mänsklighetens framtid (känn ingen press, haha). Jag tror att du som person och det du skriver i bloggen ger avtryck på oss som lever vidare och sedan kommer vi alla andra att sprida vidare till våra avkommande. Alla hänger ihop och det du gör och säger påverkar alla och mänskligheten om 5000 år kommer inte att vara sig lik utan dig, Agnes.

Svar: Jag tror kanske inte att vi varit just "döda" innan vi föddes, men jag tror vi liksom.. inte existerade och sedan när vi dör också återgår till att inte existera. Förstår du? Så samma tänk fast just ordet "död" tänker jag att man inte är förrän man har levt? Jag vet inte, haha.
Du tänker typ att man skulle kunna få liv i en annan kropp efter döden? Och att man liksom är "sig själv" fast i en t ex larv då. Eller?

Fint skrivet, jag tror väl alla människor är med och påverkar världen och mänskligheten framåt, för alla påverkar vi ju någon som tar något vidare. Vi är ju påverkade av miljardtals människor innan oss. Det är en häftig känsla. I och med bloggen når jag ju ut till fler människor än någon som.. ja, inte lägger ut halva sitt liv för allmän beskådan, haha. Jag hoppas att någon får ut något av bloggen, och om inte.. så har jag fått det den tiden jag levt. Jag har tyckt (och tycker) det varit så roligt att blogga.
Tack för din kommentar!
Agnes

#7 - - Kort:

Dina tankar kommer alltid att finnas hos oss, du kommer ALDRIG att försvinna från oss, dina tankar finns kvar ❤ Ingen kan riktigt förstå sin död, även om den kommer att drabba oss alla..... En elev sa en gång till mig...varför undrar ingen om vad som hände innan du var född? Hon tyckte att ofödd det var detsamma som att vara död...


Svar: Tack för din kommentar! Det känns ändå fint på något sätt. Att få varit på jorden och få ha "rört till" lite, haha. Det var en intressant tankegång av din elev. Jag tror nog att innan man föds (eller ja, innan man utvecklas i sin tidigaste form till spermie?) så existerar man inte. Och efter döden så upphör man att existera, så på ett sätt kan tror jag att vara ofödd är samma som att vara död, och det är ju lite intressant att ingen direkt reflekterar över vad som hände innan man fanns. Men det är ju bakom en, det kommer man aldrig uppleva, så det är väl inte lika intressant att fokusera på kanske? Döden och den eventuella existensen som upphör (det är ju här det finns så många skilda meningar om vad som händer såklart!) är ju något som kommer komma för alla förr eller senare och därför blir det nog mer naturligt att undra över det, tänker jag?
Agnes

#8 - - Jonas H:

Hej igen Agnes! jag såg sent omsider att du svarat på min kommentar så svarar bara på det du frågade...

Kul att du läste och försökte förstå min utläggning! Jag skulle säga att din sammanfattning av den är helt rätt. Det enda lilla invändningen är att jag inte skulle beskriva tillståndet då universum var livlöst som att ändå ha ett medvetande men däremot potential till medvetande. Men det är lite hugget som stucket med tanke på att vårt ordförråd inte är anpassat för att beskriva sådana saker korrekt.

Apropå att kroppens atomer skulle bytas ut var 10 år. Jag minns att jag kollat upp det för länge sedan men kan inte hitta samma källa nu. Även då fanns det kritik mot det men det var mer i stilen av att det tar längre tid och att ungefär 97% byts ut över en tioårsperiod och 99.9% över 50 år (minns inte exakt). Men principiellt sett tycker jag ändå att det stämmer att vi inte är våra beståndsdelar.

↑